Det måste vara helt värdelöst att ha en dotter som mig, jag dyker aldrig upp när jag ska. Fast idag hade jag inte ens sagt något om att komma, så pappa kanske inte är alltför besviken. Jag var faktiskt på väg. Och jag var faktiskt på väg till Västerås också. Ja, jag var faktiskt helt inställd på att vara i skolan hela dagen också! Så blev det inte. Det blev såhär istället:
Morgonperioden genomleds i ensamhet på en kall stol, i ett kallt klassrum. Genomleds dels för att det var tråkigt (någon slags geometri, som mer liknade konsthistoria), och dels för att MENSVÄRKEN satte in. Hade jag varit ensam hade jag vridit mig som en och annan ål på stolen. Nu satt jag emellertid stilla och led. Smärtorna kom i vågor - jo, på riktigt. Då och då kändes det faktiskt helt okej, men så kom där en smärtvåg igen, och jag stod knappt ut. Och redan då visste jag att jag skulle åka hem. Fast jag stannade på matten. Samma sak där. Kände (känner) mig eländig. Jag åkte med 11.45-bussen tillsammans med Jasse.
Nu är jag alltså hemma i Sätra med ångest i hela huvudet, och ont i hela ryggen. Det känns ju inte sådär väldigt bra. Gör det inte. Ett plus är i alla fall att datorn verkar ha bestämt sig för att jo, jag kan nog allt fungera. I alla fall om inte Josefin loggar in på sin egen användare, för det går jag inte med på. Således är jag inloggad på Andreas, och har betalat ännu en räkning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar