1:a Advent

Du kysste mig till tonerna av Wham's "Last Christmas".

Black Christmas

Jag. Har. Färgat. Håret. Svart!
Jag gör som jag själv vill (jag själv och ingen annan!) med mitt hår! Mitt hår, jag bestämmer. Ska inte få dåligt samvete eller ångest eller något.
Okej, sen blev det ju inte så himla bra, för på ett par fläckar ser det vinrött ut... I luggen! Jag menar, hur lyckades jag med det? Men jag fixar det imorgon kväll.
Imorgon dag ska jag till Västerås. Har inte sagt att jag färgat håret, det kan bli spännande. Ska bli roligt att se mammas reaktion sen när jag kommer hem också. Ha.

Annars så lyssnar jag på julmusik och längtar, längtar, längtar.

Mitternacht

Det började bra. Som en middagsbjudning ska. Förberedelser redan vid 15.30, nästan. Kött som marinerats sedan dagen innan skulle nu skäras upp och fräsas, slängas i en gryta och stå på spisen och puttra i flera timmar. Ja, det började bra. Pappa fixade med köttet, jag sprang runt och städade lite där jag tyckte att det behövdes, satt vid msn, sminkade mig och blötlade svamp. Allt på en gång, precis som jag brukar. Dessutom var jag musikansvarig. Dvs, med jämna mellanrum så gick jag och bläddrade fram och tillbaka mellan Kents "Töntarna" och "Mitternacht"-låten jag tiggt till mig av Micke.
17.30 började det hända lite mer intressanta saker; det var dags att blanda drinkar. Dagen till ära (eller något), så blev det Dry Martini fast en mer metal version, med svarta oliver, haha. Jag vet inte riktigt om jag gillar det eller inte, men den slank ju ner, förstås. Olivern också.
Det var väldigt trevligt att bara se Sussi igen, även fast det går så lång tid mellan gångerna att jag hinner bli jätteblygkvinna.com under tiden som vi inte ses. Då kan det vara bra med en drink, faktiskt...
Vår älggryta var suberb - det var den verkligen. Och vinet - Casillero del Diablo - smakade utmärkt, vilket var trevligt, eftersom jag velat smaka det så länge. Men sen - ja, kanske man kan säga att Djävulen flög i de där vuxna människorna? Mest pappa, kanske han är mera mottaglig för Den Ondes lockord? Hursomhelst - det blev gräl. Och ett rejält sådant. Jag satt vid köksbordet (Hannes hade tidigare förflyttat sig in i vardagsrummet) och klamrade mig fast vid mitt vinglas och försökte vara osynlig, döv och ickeexisterande så gott det gick. Det gick inte. Något som däremot gick alldeles förskräckligt bra, det var att gråta, så då gjorde jag det. En hel del. Störtfloder var det, som rann ur mina ögon. Jag vet inte riktigt i vilken ordning och vid vilken tid allt hände sedan, men jag var vid två tillfällen inlåst inne på toa med fläkten igång. Låg på mattan och grät och grät, fortfarande fast förankrad i mitt vinglas. Då och då reste jag mig upp och vandrade runt, runt och såg in i mina rödgråtna, illgröna ögon i spegeln. Någon gång blev jag utlockad från min ensamma vistelseort, och vi skulle ta en promenad, jag och Sussi. Vi kom inte så långt. Utanför dörren tog det stopp. Där stod vi och grät. Sedan ringde Ville, och promenaden blev inte av. Jag satte mig på marken med ryggen mot en tall och pratade. Efter ett tag hörde jag att Sussi gick in igen. Efter telefonsamtalet gjorde jag detsamma. Jag möttes av tårar. Jag slängde av mig kläderna, flydde in på toa. Grät. Senare blev läget en smula lugnare, och jag beställde fotografier. Och där någonstans tog det fyr igen på det där grälet. Väldigt berusad, ledsen och trött dråsade jag i säng. Stängde bara in mig i mitt rum och kände att jag inte orkade höra på längre. Det var tur att jag druckit så mycket, jag slocknade direkt och slapp lyssna.

Nu - dagen efter - är folk lugna och mänskliga. Djävulen är utdriven, och vi hade en sådan där mysig frukost igen. Tända ljus i Jesus-lyktorna, mannagrynsgröt, kaffe och rostat bröd. Och jag gick ut i bara t-shirt och strumpbyxor för att hämta tidningen. Det var riktigt skönt.
Jag måste vara ganska felkonstruerad - jag blir inte bakis som alla andra. Istället för huvudvärk så får jag alldeles förskräckligt ont i knäna. De gör nästan vansinnigt ont (med det menar jag inte att det gör så ont så man dör, utan jag menar att det är en dov, malande smärta i hela knäna - fullt uthärdlig - som är omåttligt irriterande, och därför kan göra en vansinnig, eftersom den aldrig vill gå över), och det är inte alls kul.

Rich rose

Färgade håret inför spelningen igår kväll. Först blev det åt helvete, vilket tydligt visar att man absolut inte ska frångå sina principer. Jag köpte nämligen Viva, fast jag i fyra års tid aldrig någonsin köpt det, samt ansett att det är värdelöst. Men jag tyckte färgen såg fin ut, och det var relativt billigt, så jag tänkte "äh, vad fan", och köpte. Men min stackars kalufs blev rödbrun (och mest brun), och inte så härligt intensivt jätte rött som på bilden. Men paniken dansande någon galen krigsdans inombords, så sprang jag runt och skrek och bryggde te. Okej, jag kanske inte skrek, men jag beklagade mig. Ganska högt. I alla fall så högt som man kan när ens hals känns som om man fastnat i en mangel med en gitarrsträng hårt åtdragen någonstans i trakterna av halsgropen. Med detta vill jag alltså ha sagt: jag har ont i halsen. Kanske inte så farligt just nu, men igår kväll var det rätt hemskt. Faktiskt. Jag lät som en hel karl när jag pratade. Så idag måste jag köpa halstabletter, trots att bara tanken på kalorierna får mig att vilja gömma mig i garderoben och inte komma ut förrän om ett par veckor (dvs runt advent).
Nå, med mitt mer eller mindre bruna hår gick jag och lade mig i min säng som luktade gott och slocknade som ett ljus runt halv tolv. Under natten måste min hjärna ha gått på högvarv, för när jag vaknade visste jag precis vad jag skulle göra för att rädda situationen med håret; slänga i en inpackning i en timme. Hjälpte i somras, tänkte jag, så efter gröten kladdade jag i en rejäl klick hårinpackning i skallen. Sedan drack jag te, och sedan igen, så sköljdej ag ur håret. Och - prisad vare Gud och Satan i gatan och Djävlar i havet - det blev bättre! Lite rött toningsschampoo också, och nu är det riktigt anständigt. Jag ska få det godkännt senare. Hoppas jag i alla fall, annars måste jag köpa mer färg, och det har jag egentligen inte riktigt råd med. Men allt för bandet! Ha.
Precis just nu sitter jag och är värsta pop-prinsessa och lyssnar på Markus Krunegård och Kent, iförd min "Jag är en vampyr"-tröja och med tuperat hår. Jag bara kände för det, liksom. Egentligen borde jag raka armarna, komma på vad jag ska ha på mig imorgon (!!), limma lösnaglar, sminka mig, osv. Men, argh! Jag vet verkligen inte vad jag ska iföra mig imorgon kväll... Det kommer sluta med att jag dyker upp i mjukisbyxor och tidigare nämnda tröja.

Stjärnfallet

Jag är hos pappa, och har inte varit här på länge, så det var trevligt att komma hit. Han har hunnit köpa ny bil (äntligen) sen sist, och - visade det sig - en bakmaskin! Den har jag naturligtvis invigt; slängde ihop ett par lin-och solrosfrölimpor.
När bröden jäste övade jag på låtarna - mest "Crazy", måste jag erkänna, trots att jag kan den bäst. Nåväl, man måste ha lite roligt också. Något som inte alls var särskilt roligt däremot, var att upptäcka att jag återigen har förskräckligt ont i halsen... Jag funderar allvarligt på att köpa halstabletter, trots att det är onödiga kalorier. Allt för bandet! Eller något. Verkar dock vettigare att investera i honung, så jag gör nog det istället.
Nå, eftersom halsen krånglade och jag lät som Dani Filth (kunde gjort om jag ansträngde mig, i alla fall), så struntade jag i sångövningarna och duschade istället. Schampoolöddret blev rosa, det var roligt. Jag stod och pratade finlandssvenska med mig själv, det var också roligt. Jag älskar
verkligen mig själv ibland.
En annan grej som jag är ganska sådär väldigt jätte förtjust i, är de trevliga saker som just nu händer i mitt liv. Av risk för att bli mördad och rädsla, osv, så nämner jag inga detaljer.

10 nov

KAUNIS

Such a touch

Mina läppar är torra och absorberar rödlila färg från vinet - precis som vanligt. Det är inte alls charmigt, det är tur att belysningen är dålig.

Denna dag har jag befunnit mig i Västerås mellan 11.50-18.05. Det ser jätte länge ut när jag skriver upp det såhär, men det kändes inte så. Repat - det är vad jag har gjort. Det går inte alls bra, jag låter hemskt. Jag skäms över min sånginsats, men det är dåligt eftersom jag är osäker. Det känns så härligt att ha en tidspress! Till på måndag! Men, men. Jag knarkar låtarna just nu. Något borde ju fastna.

Jag är relativt frisk nu, i alla fall. Det känn skönt. Fast jag ska i alla fall inte till skolan imorgon, det blir Västerås igen, det känns viktigare. Och det är ovärt att åka till Uppsala för en lektion...

Sovtid

Mina ögon rinner, min näsa rinner och kliar, mitt huvud är tungt och bultar diskret, min rygg går av närsomhelst - ändå vill jag inte gå och lägga mig. Jag bävar för att lägga mig i sängen. Febern har kommit tillbaka, och jag tål inte tanken på att ligga där under täcket och koka och försöka sova. Jag är redan äckligt varm, men vad kan jag göra? Öppna fönstret vore ödesdigert för både mig och min enda levande stackars krukväxt. Alltså har jag bestämt mig för att vara uppe tills jag är så trött att jag somnar så fort jag lagt mitt rödhåriga huvud på kudden. Vi får väl se om det lyckas.
Det är min fjärde dag som sjuk. Det känns som en evighet. Ändå sov jag bort hela torsdagen och halva fredagen. Underligt det där. Jag är så slut. Jag känner det som om jag skulle gå sönder, jag får visioner av mig själv där jag ramlar ner på golvet i en livlös hög. Mitt hjärta skenar, jag hostar och hostar och hostar. Och jag är väldigt... Ja, mager, faktiskt. På bara fyra dagar har väldigt mycket Josefin försvunnit. Min mage har blivit konkav igen, kinderna urgröpta - ja, ni fattar poängen. Med svarta påsar under ögonen och matt, livlös blick så ser jag ganska bedrövlig ut. Fast jag tycker om mig själv i min magra bräcklighet.
Jag ser tydligen ut som en anorektiker. Matilda frågade Björne om jag har ätstörningar, för hon tyckte tydligen att jag "såg så smal ut". Gör jag verkligen det? Folk som ser mig på stan, tex., tänker de att "hon där måste ju ha anorexi"? Är det så?