Mitternacht

Det började bra. Som en middagsbjudning ska. Förberedelser redan vid 15.30, nästan. Kött som marinerats sedan dagen innan skulle nu skäras upp och fräsas, slängas i en gryta och stå på spisen och puttra i flera timmar. Ja, det började bra. Pappa fixade med köttet, jag sprang runt och städade lite där jag tyckte att det behövdes, satt vid msn, sminkade mig och blötlade svamp. Allt på en gång, precis som jag brukar. Dessutom var jag musikansvarig. Dvs, med jämna mellanrum så gick jag och bläddrade fram och tillbaka mellan Kents "Töntarna" och "Mitternacht"-låten jag tiggt till mig av Micke.
17.30 började det hända lite mer intressanta saker; det var dags att blanda drinkar. Dagen till ära (eller något), så blev det Dry Martini fast en mer metal version, med svarta oliver, haha. Jag vet inte riktigt om jag gillar det eller inte, men den slank ju ner, förstås. Olivern också.
Det var väldigt trevligt att bara se Sussi igen, även fast det går så lång tid mellan gångerna att jag hinner bli jätteblygkvinna.com under tiden som vi inte ses. Då kan det vara bra med en drink, faktiskt...
Vår älggryta var suberb - det var den verkligen. Och vinet - Casillero del Diablo - smakade utmärkt, vilket var trevligt, eftersom jag velat smaka det så länge. Men sen - ja, kanske man kan säga att Djävulen flög i de där vuxna människorna? Mest pappa, kanske han är mera mottaglig för Den Ondes lockord? Hursomhelst - det blev gräl. Och ett rejält sådant. Jag satt vid köksbordet (Hannes hade tidigare förflyttat sig in i vardagsrummet) och klamrade mig fast vid mitt vinglas och försökte vara osynlig, döv och ickeexisterande så gott det gick. Det gick inte. Något som däremot gick alldeles förskräckligt bra, det var att gråta, så då gjorde jag det. En hel del. Störtfloder var det, som rann ur mina ögon. Jag vet inte riktigt i vilken ordning och vid vilken tid allt hände sedan, men jag var vid två tillfällen inlåst inne på toa med fläkten igång. Låg på mattan och grät och grät, fortfarande fast förankrad i mitt vinglas. Då och då reste jag mig upp och vandrade runt, runt och såg in i mina rödgråtna, illgröna ögon i spegeln. Någon gång blev jag utlockad från min ensamma vistelseort, och vi skulle ta en promenad, jag och Sussi. Vi kom inte så långt. Utanför dörren tog det stopp. Där stod vi och grät. Sedan ringde Ville, och promenaden blev inte av. Jag satte mig på marken med ryggen mot en tall och pratade. Efter ett tag hörde jag att Sussi gick in igen. Efter telefonsamtalet gjorde jag detsamma. Jag möttes av tårar. Jag slängde av mig kläderna, flydde in på toa. Grät. Senare blev läget en smula lugnare, och jag beställde fotografier. Och där någonstans tog det fyr igen på det där grälet. Väldigt berusad, ledsen och trött dråsade jag i säng. Stängde bara in mig i mitt rum och kände att jag inte orkade höra på längre. Det var tur att jag druckit så mycket, jag slocknade direkt och slapp lyssna.

Nu - dagen efter - är folk lugna och mänskliga. Djävulen är utdriven, och vi hade en sådan där mysig frukost igen. Tända ljus i Jesus-lyktorna, mannagrynsgröt, kaffe och rostat bröd. Och jag gick ut i bara t-shirt och strumpbyxor för att hämta tidningen. Det var riktigt skönt.
Jag måste vara ganska felkonstruerad - jag blir inte bakis som alla andra. Istället för huvudvärk så får jag alldeles förskräckligt ont i knäna. De gör nästan vansinnigt ont (med det menar jag inte att det gör så ont så man dör, utan jag menar att det är en dov, malande smärta i hela knäna - fullt uthärdlig - som är omåttligt irriterande, och därför kan göra en vansinnig, eftersom den aldrig vill gå över), och det är inte alls kul.