Asparagi

Jag åker aldrig till skolan idag. Egentligen tänker jag bara hoppa över morgonperioden, men när Sanna skickar ett sms och berättar att hon inte alls ska komma, så känner jag att jag inte orkar åka. Istället stannar jag hemma, och gör egentligen ingenting. Tar en promenad innan lunch. Det är trevligt, men det blåser i mina öron.

15.10 tar jag bussen in till Sala, där jag går till antikvariatet som äntligen har öppet och köper ett par böcker; "En doft av apelsin" av Joanne Harris och "Legenden om Ljusets Rike" del 16, av Margit Sandemo. 30 kr kostar det mig. Hittar en bok där med recept på fransk mat. Jag vill ha den, men den ser ny och fin ut, och är säkert dyr, så jag vågar inte fråga om priset. Jag ångrar mig nu.

Jag går vidare till gallerian och H&M - köper strumpor och hårspray. Sedan kollar jag på, och provar, ett par rosa converse inne på Inter Sport. Jag vet inte om jag gillar dem eller ej. Inte tillräckligt för att betala 550 kr (jag köper converse i barnstorlek, därför kommer jag undan billigare), tror jag.

Kollar in lite på KappAhl och Kicks, och sedan är det dags att gå till stationen och ta tåget till Gåvan. De har börjat gå igen, och SJ har stått för sitt löfte om ersättning till resenärerna, och fyllt på mitt kort med 10 resor utan kostnad. Trevligt. Äter ett äpple och läser "Karamellskorna" (Joanne Harris) under resan. På väg hem från stationen kikar jag in en sväng på biblioteket. Lämnar tillbaka en bok och lånar tre nummer av "Allt om mat".

Jag hinner inte vara hemma särskilt länge innan vi bestämmer oss för att knata iväg till Per-Erics (ICA) och köpa lite saker till middagen. Sagt och gjort. Pappa och jag går vägen fram och pratar. Köper mozarella, tomater och en banan. Börjar koka vatten till sparris nästan så fort vi kommer innanför dörren. Vidare skär pappa upp parmaskinka och salami (köpt i Italien). Han delar på osten och lägger upp på de stora tallrikarna med gul kant. Jag minns de från när jag var liten - det var våra pizzatallrikar, för de är så stora. Han skär varsin tomat i skivor, och ringlar olivolja och drar några varv med pepparkvarnen över dessa och osten. Själv passar jag kastrullen med vatten, och slänger i sparrisen så fort det börjar koka. Kastar även in ett par baguetter i ugnen (i vedspisen) - och sedan är det bara att vänta i runt tio minuter. Jag passar på att klippa naglarna.

Maten är klar! Pappa fördelar sparrisen på tallrikarna och hyvlar över parmesanost (också från Italien, och den godaste jag ätit). Vi slår oss ner i matsalen med varsitt glas rosévin till. Jag plockar ut bröden innan jag sätter mig och avnjuter min måltid. Det smakar underbart alltihop i all sin enkelhet. Som avrundning får vi lite mörk choklad.

Jag har inte nämnt det, men jag har under ett par veckors tid velat byta rum hemma hos pappa. Visst - jag tycker väldigt mycket om rummet med den öppna spisen, men det är något som inte riktigt stämmer. Kanske är det för avlångt och stort. Hur som helst - idag har jag flyttat in i mittenrummet, och jag trivs redan. Det blev mycket bättre! Jag ser verkligen fram emot att få sova där inatt.

Paris je t'aime

Provar Croque monsieur - det är inte gott. Jag gillar inte riktigt dijonsenap. Istället kalasar jag på salami-briemackor. Salamin är egenhändigt importerad från Italien av min far, och mycket god.

En lyckotisdag

Jag går genom brunnsområdet på väg hem från bussen. Där är tomt och dött, inte en människa syns till. Jag är trött och hungrig och mina lårmuskler värker. Men jag är glad - mycket glad, och när jag slår upp locket till postlådan och där finner en splitterny tidning som är min, bara min... Då händer det något. Jag förstår ännu inte varför det gjorde mig så lycklig, men på de återstående ca 200 m hem så går jag och ler. Jag vänder ansiktet upp mot himlen och trycker min tidning hårt mot bröstet. Livet känns ljust och underbart, jag tänker på Ville, på min väntande lunch, på tidningen i min famn. Allt är en enda harmonisk (men kanske absurd?) lyckokänsla. Det känns galet - är det verkligen jag som mår såhär bra? Jag måste känna efter - men jo, det är jag.
Lyckokänslan håller i sig. När jag och mamma är ute och plockar björkris till påskpynt så spelar det ingen roll att jag trampar genom snön och ner i ett vattenfyllt dike. Det spelar ingen roll att mina fötter snabbt efter det förvandlas till iskalla klumpar som gör oerhört ont att gå på - jag är fortfarande lycklig. Jag känner mig som ett barn där jag struttar runt i snön och plockar kvistar, och jag blir barnsligt förtjust när jag ser årets första snödroppar i backen vid ett övergivet hus.
Hemma värmer jag mina isfötter i duschen, smörjer in dem och drar på mig mormors gamla raggsockor.

När vi är tillsammans älskade

Igår blev jag bjuden på fika och bio. Jag hade den bästa lördagskvällen på länge. Jag älskar dig, Ville.


Firade att livet är värt att leva igen nu på kvällen. Jag försåg mig med illgrön cider, en rejäl blodig köttbit och vin, och som avrundning fick jag ost och kex. Lite trist att vara själv om det, förstås, men himla gott. Åt tzatziki till köttet, det smakar sommar och grillparty.

"Det smakar plast, rök och sprit i din mun"

Rödvin, tuggummi och en klapp på huvudet.
"Luktar gott", sängen och sova.
Vaknar, frukost och tillbaks till sängen.
Kaffe, grape och leenden.
Kantarellsoppa, blåbärspannkakor och köttfärspaj.
Dator, dusch och Timo Räisänen.
Gympa, kyssar och Markus Krunegård.
Rödvin, mörk choklad och naken hud.
Risgrynsgröt, te och skorpor.
Flygbilder, kramar och en puss.
Tandborstning, sängen och vi sover.
Förvirring, dusch och smink.
Frukost, kyla och en försenad buss.
Händer flätas ihop, en kyss och hej då.

Det jag gillar med Sala

Det är lördag och jag är hemma, vilket innebär att jag och mamma åker in till Sala för att handla. Vi går en snabbis på stan för att kolla in i second hand-butikerna. Och ödet är med mig idag; jag fyndar ett par så gott som oanvända tvättäkta Converse och två böcker för 18 kr. Det ni.

St Patrick's day @ Buddy's

Jag vaknar i Västerås runt åtta; jag tror att Ville sover. Jag kan inte somna om, och jag ska ändå upp om en halvtimme, så jag sluter ögonen och vilar mig istället. Kramar honom. 08.30 går jag upp. Klär mig på ett par minuter, pussar Villes kind med ett "hej då" och går. Mitt första mål är Skrapan och ICA - jag köper en banan och plockar på mig gratisrecept innan jag fortsätter mot stationen. Det är en kvart kvar tills bussen går, så jag går in på Pressbyrån (Korvbyrån) och bläddrar i ett par mattidningar. Jag förälskar mig i Elle mat och vin, och jag köper den fast jag inte har råd. Tycker att jag kan behöva en liten må bra-grej. Så fort jag satt mig på bussen så bläddrar jag igenom den, och det visar sig vara en bra investering. Kanske jag beställer en prenumeration, jag vet inte.
Fast jag kollade bussarna väldigt noga, så har jag fattat fel. Det är inte 09.05-bussen man ska åka med om man vill åka anslutningsbuss, utan 10.05. Det innebär att jag är tvungen att gå 6 km från Grällsta till Sätrabrunn. Det gör inget, promenader är trevligt, men vägen är tråkig och efter ett tag har jag tappat känseln i tårna. Det är ganska kallt med converse trots allt. När jag kommit till brunnsområdet lägger mitt vänstra knä av, och det känns som om det ska gå sönder. Jag stapplar fram sista biten. Ont. Lätta skavsår på båda hälarna har jag dessutom.
Efter en timmes promenad är jag hemma. Det är min bror också, jag tror att han är förkyld, det låter så. Nu lagar jag brunch; gröt, kokt ägg, smörgås, ett stort glas te och lite juice.Gott. Sedan duschar jag och gör mig redo att åka igen, jag ska vidare till pappa. Får vänta en halvtimme i Sala, men jag har ju min tidning, så det är inte alls långtråkigt. Åker ersättningsbuss till Gåvan och går hem. Pappa jobbar. Jag lyssnar på Timo Räisänen och sminkar mig. Sedan kommer jag på att jag måste lyssna på irländskt, så jag drar igång Flogging Molly istället. Hör hur det slamrar i dörren; pappa kommer hem.
Tjugo minuter senare går vi till stationen och åker in till Uppsala. Det är tråkigt i bussen, jag målar naglarna för att få tiden att gå. Vi går direkt till Buddy's, och har en otrolig tur att få ett bord. Personalen pratar engelska. Mannen som tar hand om oss säger att de vanligtvis har 22 årsgräns, men eftersom vi bara är här för att äta så är det okej att jag är där och dricker lite ändå. Vi beställer en Guiness till pappa, och någon slags cider till mig. Den smakar finfint.

St Patrick

Samtidigt med drycken så beställer vi mat - vi tar fish'n'chips båda två, för jag har läst i UNT att det skulle vara bra. Och det är det. Citerar UNT: "... en rejäl portion mjäll fisk i knaprig frityr, som serveras i tidningspapper." Frityren är verkligen knaprig och underbar. Såsen man får till är jättegod, och på mitt tidningspapper syns ett foto av domkyrkan.

Cidern och ölen tar slut innan maten, så vi beställer mer. Nu tar pappa ett tjeckiskt öl, för han vill ha kolsyra. Själv tar jag en pint Irish cider (som egentligen är engelskt).

Nu sitter vi bara och tar det lugnt med vår öl och vår cider. Pappa hejdar mr Buddy och påpekar att jag har väldigt tjusiga gröna örhängen (alla som har på sig något grönt vinner ett pris), och jag får en kapsylöppnare. Den fäster jag i min nyckelknippa med en gång. Sedan beställer vi varsin Irish coffee, för jag har läst i UNT att det är stans bästa. Och den smakar helt ljuvligt. UNT har rätt, jag kan inte för ett ögonblick tro att det finns någon godare irish. Grädden är perfekt vispad, och allting bara stämmer oerhört väl överrens. Mums!


Sedan måste vi gå, för bordet är bokat till 18.30, men vi är ju klara, så det gör inget. Vi pratar lite med pappas kusin Mari, som sitter med ett par vänner vid ett bord innan vi tar bussen hem igen.

Rosévin med en munk

Spenderar min måndagskväll hemma hos farmor, hon har precis kommit hem från Kina. Hon bjuder på saft, kaffe, munkar och souvenirer. Jag dricker saft och äter min första munk på två år. Vi pratar om Kina, det låter fantastiskt, men jag skulle inte vilja åka dit. Farmor och hennes syster vill tillbaka båda två. Själv drömmer jag om London och Paris.
Jag tror att farmor har fått rapporter om mina stresskador, för hon ger mig ett par kulor som klingar, och som man ska snurra runt i händerna. Det är någon slags antistress-övning. Ljudet är väldigt behagligt, men mina händer är för små. Vidare får jag ett par örhängen från ett museum; det är ett par tekannor, de är väldigt söta. Jag har de i öronen nu.
Vi pratar vidare om resor. Farmor bjuder pappa på Calvados och mig på rosévin, jag blir glad, för jag har varit sugen på det länge.
Klockan närmar sig åtta innan vi kommer iväg. Vi vandrar hemåt i kylan, båda med glada reflexsmileys dinglande från jackorna. På huvudet har jag en knallrosa mössa som tillhört Ville. Jag tycker om den. När vi kommer hem lagar vi mat - fixar klyftpotatis och steker kalkon som pappa köpt för extrapris. Det blir kryddstarkt, men smakar bra. Jag fryser efter maten, jag fryser alltid efter maten, så jag häller i mig lite te också. Nu känner jag mig trött och seg, så nu ska jag smyga upp i min nybäddade säng och blunda och längta efter imorgon.

Frühling in Västerås

Vaknar tätt intill honom. Känner hans andetag i ryggen och andas i samma takt. Hans arm om min midja och jag flätar in fingrarna i hans. Han vaknar och ler och jag ler tillbaka. God morgon-kyss och frukostdags. Han äter fort och har ätit två mackor när jag inte ens är klar med gröten. Han tar en till och jag tar min första. Skogaholmslimpa med hushållsost och svartvinbärsmarmelad och röd mjölk, och han ser på mig och har ätit färdigt. Hans fot på min stol, mot mitt lår, och vi ler.

Jag får liksom ingen ordning på mitt liv

När jag i fredags tog 08.40 bussen in till Sala anade jag föga att jag, istället för lindring, skulle få det etter värre.
Jag kom till stationen nio, och gick direkt in på Järnvägscaféet där jag beställde en sådan här:



Blev sittande i en timmes tid och läste och tittade på konst, innan jag gick vidare till ungdomsmottagningen. Solen sken och värmde ute. Jag drog på mig mina solglasögon och njöt av livet. Först gick jag fel; det visade sig att ungdomsmottagningen inte alls låg vid vårdcentralen, utan mitt i stan, mittemot "Rulles färghandel". Jag gick dit. Njöt mera av solen, och försökte i största möjliga mån undvika att gå i skugga. Jag hittade fram i tid och fick prata med en väldigt trevlig människa som skrev ihop en journal om mig innan hon skrev ut Neovletta. Glad och tillfreds gick jag därifrån och mot Apoteket. Gjorde några stopp på vägen - tittade in en sväng på Lindex och H&M. Sedan köpte jag mina p-piller, gick tillbaka till stationen och tog bussen till Västerås. Eftersom det var så fint väder, gick jag av en hållplats tidigare än jag brukar, så jag fick promenera lite.
Ville öppnade när jag plingade och kysste mig. Jag log. Sedan tog jag den första tabletten och en banan, och vi drog ner på stan.



På natten mådde jag illa, men jag tänkte inte så mycket på det. Försökte ignorera, bara. Fast på lördags morgonen bröt helvetet lös. Det kändes som om jag hade migrän, jag mådde illa och hade ont i hela kroppen. Det var jobbigt att andas. När Ville gick iväg för att dricka vatten, och jag snabbt kastade mig efter min väska för att få tag i hans presenter, så svindlade det för mina ögon, och jag hade svårt att hålla mig upprätt. När vi duschade hade jag andningssvårigheter igen, och jag var tvungen att luta mig mot väggen för att inte ramla omkull. Tänkte att frukost skulle vara bra, så jag åt fast jag mådde illa. Det var lyxfrukost och alla åt samtidigt, eftersom Ville fyllde år. 22 år. Han öppnade presenter och jag åt havrefras med mjölk.
Vi gjorde oss i ordning för att ta bandbilder sedan, och jag kände mig bättre efter att ha fått litegrann till livs. Men det blev sämre. När vi skulle gå ner på stan för att hitta ett linne till Ville så gjorde huvudet ont igen, och jag förstod inte hur jag skulle kunna klara av att vistas ute i solskenet. Kom ihåg solglasögonen i väskan och drog på mig dem, men var väldigt matt. Det gjorde ont i hela kroppen att gå, och det gick inte snabbt. Jag frös, och mina solisar immade igen. Allt blev värre och värre. Jag var tvungen att sitta ner i affärerna. Andningen var jobbigast. Jag var tvungen att andas genom munnen. Vi ställde in fotograferingen, och jag kände mig hemsk. Gick hem till honom igen, och jag dråsade rätt ner i sängen. Sov en timme, vaknade upp, sov en timme till. Ville åt lunch, jag klarade inte av det. Möttes av anklagelser; "sjuk på min födelsedag" och en ledsen min. Gömde mig under kudden och var arg, det var inte mitt fel. Somnade igen. Vaknade och fick sällskap i sängen en stund, innan det var dags för tårta. Det sjöngs på finska ute i köket. Jag var ledsen för att jag inte kunde vara med. Sov igen. Ville åkte till Hangaren på kvällen, och sedan gick han och Micke på en spelning med något band med någon de känner. Jag var hemma helt själv. Bara Elvis och jag i hela lägenheten. Jag läste deckare och skrämde upp mig själv, fast det bara var en Agatha Christie. Villes mamma kom hem. Vi drack te och pratade om sommarnöjen. Och sedan sov jag tills Ville kom hem och såg glad ut och luktade cheeseburgare. Han hade sprungit hela vägen från Skrapan och var kall och mysig. Jag kände mig bättre och kramade honom hårt. Vi sov.
Söndag och jag har fortfarande ont i magen, fast inte lika mycket. Ville verkar deppig, och jag sitter själv i köket och äter havregrynsgröt och läser "Mordet i prästgården". Sedan ropar han från vardagsrummet, och jag går dit och kramar. Hela dagen är seg och deppig, men vi äter tårta och Ville spelar Mario Kart. På min tårtbit fanns det en rosa fisk.



Jag åkte hem med 15.15 bussen och mamma hämtade mig i Grällsta. Jag var deppig och hade ont i magen, precis som nu. På mitt skrivbord väntade en kartong med vitaminer för hud, hår och naglar. Tog en med en gång. Imorgon ska jag ringa och säga till om de där p-pillrena och se om jag ska fortsätta med dem, eller om jag ska få nya.
Jag håller på att försvinna. Nu väger jag ännu mindre.

lilla Italien är där det händer

Pappa och jag gick till Buddy's för att luncha idag, eftersom vi har rabattkuponger för lunch där. Det var bara det att de inte öppnade förrän 16.00 - hur har de tänkt sig det? Vi blev lite sura och gick till Little Italy i Svava istället. Jag tyckte att det kunde passa, eftersom pappa snart åker till Italien. Han kan behöva öva en smula.

Först åt vi sallad (super fräsch grönsallad!) och pappa såg vrång ut. I alla fall på bild.

Sedan fick vi vår mat. Pappa åt Little Italy, som var någon kyckling och curry historia. Själv hade jag jätte svårt att välja mellan Carbonnara och Frutti di Mare (skaldjur och saffranssås). Tog det sista, men Carbonnaran hade nog varit bättre...