Du får mig att vända när jag dras med vinden.

Du skulle vart här men vi har delats på mitten.

Hemma ensam och eländig. Ont i ryggen så jag blir galen. Förmiddagar är det segaste som finns. Fotar massa onödiga saker, det blir så när man har tråkigt. "Du svek med att komma hit" - nej, det gjorde jag inte alls. Jag mår inte bra, förstår du? Jag känner mig så äcklig, vill inte visa mig för någon, särskilt inte dig. Snälla älskling.
Jag ska inte köpa en liten kamera. Jag har en bra kamera, en jätte bra kamera, som jag tycker mycket om. Ska köpa andra saker, fina saker. Och lite presenter.
Idag i lite bilder:

Frukost


Kjol av en gammal gardin. Blev det.


Lagade potatis- och purjolökssoppa till lunch. Det är grönmögelost som ligger där i mitten. Det kanske inte ser så aptitligt ut, men oj, vad gott det var!


Överblivet scones från igår på eftermiddagen. Värmde på lite i ugnen, och det blev som nybakat igen.

Läser i en gammal dagbok från ungefär den här tiden för två år sedan. Det är lite skrämmande. Delar med mig:

"8 mars 2008, kl: 00.08 (fredag)
Egentligen borde jag sova. Ska upp relativt tidigt imorgon; 07.30. Går upp extra tidigt för att kunna låtsas att jag ätit frukost. Mitt liv är en lögn och jag lever i en dröm.

Jag har kommit till insikt om att jag är redo nu. Redo för att åter stiga ner i självsvält. Nu bryr jag mig inte om hotet om sondmatning och dagvård. Nu ska jag ner igen. THINSPIRATION. Tror jag ska läsa lite i Evelyn Spöke. Och Jätten i spegeln.

ALDRIG MERA FETT!!"

Jag var väldigt sjuk på den tiden.

Kökshjälte

Saker jag blev glad över idag:

- Sms från mamma: "Nej gå inte o dö, för du bakar så gott bröd!"
- Fick en tidning med posten, min första prenumeration på många år. Jag blev glad över att det var mitt namn som stod på omslagsplasten.
- Reklam från Expert, de har en kamera för 699 kr.
- Äppelomelett
- Mamma gav mig det mintgröna nagellacket när hon kom hem så att jag skulle bli gladare.

Idag i lite bilder:

Rosmarin- och äppelbröd till frukost. Ett litet underverk.

Bakar mera, nu skållat bondbröd.

Sväljer alvedon med god antioxidantjuice från Tropicana.



Gör äppel- och skinkomelett till lunch. Den blir lite bränd, för jag vrider ner fel platta. Det är ändå den godaste omeletten någonsin, tror jag.



Eldar rökelsekoner. Jag är inne på den tredje för dagen nu.


Naglar och sneda tänder.


Scones




Mamma äter mina scones. Hon tänker gå med i ViktVäktarna, det gör mig ledsen.


Muffins med blåbär och hallon på en tidning.

Ensamma tankar en torsdag i lunchtider

Det är lite utav en hemsk dag idag. Jag är ensam och ska förbli ensam. Ska inte till Västerås, men saknar Ville och har dåligt samvete så det känns som om huvudet ska sprängas. Jag är hungrig och har huvudvärk, och det enda som muntrar upp mig är det faktum att mina naglar är underbart tuggummirosa. Mitt periodhäfte vill inte färdigställa sig själv, och jag har svårt att bestämma mig för vad jag ska äta till lunch, jag är sugen på jätte mycket. Jag tror att det blir omelett. Rosmarin- och äppelbrödet var helt enkelt underbart, det luktar kanelbulle. Har bakat ett annat bröd också, fast jag brände mig på ugnen igår. Sa jag att jag saknar Ville? Mamma och jag ska ha afternoon tea buffé för oss själva idag, jag funderar på att göra muffins utöver scones, men jag vet inte om jag klarar av att äta både och. Livet är lite krångligt. Jag vaknade 06.10 och läste tidningar. Jag är förvirrad och ledsen idag, min värld har vänt sig upp och ner och ut och in; jag har fått mens igen. Jag är en riktig kvinna igen. Man blir inte av med det även om man steriliserar sig. Jag funderar på att svälta mig igen. Min rygg gör ont, jag knarkar alvedon. Mamma sa åt mig att ringa och boka tid så att jag kan få p-piller, och det gjorde jag också. Jag känner mig äcklig, jag vill inte gå ut förrän det går över, min bror får hämta posten. Jag hoppas att vi får reklam från Elgiganten eller någon liknande affär, för jag är på jakt efter en liten digitalkamera att bära med mig jämtjämtjämt. På ett sparkonto har jag lite pengar, tömmer jag det har jag råd. Mina hjärtslag är konstiga. De känns lätta, som ett pickande litet djurhjärta. Det kanske har blivit överbelastat med kärlek?

Livet på en hästrygg

Trots otillräckligt med sömn så blev idag en väldigt bra dag. För i takt med att dagen blev äldre så steg solen på himlen. Inte ett moln fanns i sikte, och inte heller någon vind - alltså perfekta väderförhållanden för en ridtur! Och en ridtur var planerad sedan två veckor tillbaka.
Mamma och jag åt våran mysiga satsarfrukost vid nio, och vi åkte hemifrån elva, var i stallet halv tolv ungefär. Det var kallt ute, men det gjorde inget. Gunsan och Amina stod ute i hagen och bara väntade på att bli inplockade, verkade det som. De följde snällt med in och blev fixade för ridtur. Jag bestämde mig för att rida barbacka, så jag och Gunsan var snabbt färdiga. Trots att hon är så liten så var jag tvungen att hoppa från en spark för att komma upp på hennes rygg. Väl uppe fann jag mig snabbt tillrätta - det kändes bra att sitta på hästryggen igen, och hennes tjocka pälsa värmde gott i vinterkylan. Gunsan var pigg och skrittade på med en förbluffande energi. Vi hann inte långt innan mamma ropade att vi skulle svänga vänster över en åker, över en rejäl snövall. Hon fick visa vägen, och jag och Gunsan följde efter. Det var tur att Amina gick först - snön var djup, och det var jobbigt nog för Gunsan med sina korta ben. Mina fötter släpade i snön, så djupt var det, och fick små kullar av snö på ovansidan. Det var kallt, men det gjorde inget. Då och då försökte jag sparka bort det värsta, och det dög.
Solen sken och värmde gott. Gunsan traskade på i rask takt. Inne i skogen tog vi ledningen - att jag inte hittade spelade ingen roll, Gunsan gjorde det. Dessutom fanns det upptrampade stigar överallt. Mamma ropade bakom oss ifall det skulle ske en drastisk svängning. Eftersom Amina är ömfotad och har varit lite halt den senaste tiden så fick mamma ta det lugnt. Jag och Gunsan däremot, hade inga som helst restriktioner, så vi travade fram genom snön. Är det inte konstigt att man fortfarande har en så bra balans efter så många år utan regelbunden ridning? För där satt jag som gjuten på Gunsans rygg i hennes skumpiga snötrav. Oj, så härligt! Vilken häst! Att jag dessutom kunde begrava fingrarna i hennes tjocka päls gjorde inget sämre. Åh, det är så underbart att rida en härlig vinterdag som denna! Har ni inte gjort det kan ni inte föreställa er det, och då säger jag: to bad!

Efter ridturen var en tripp in till Sala planerad, så mamma och jag åkte snabbt hem för att äta lunch - kålpudding och potatis, äkta svensk husmanskost, och god sådan. Fast vår tur in till stan blev inte riktigt som planerat... Vi skulle nämligen gå till Rombogården och inta en Afternoon tea buffé, men då hade de ju bara det på torsdagar. Vår värld blev kaos, så vi bestämde oss för att åka hem och laga till en god pastarätt och dricka vin istället. Så, med från centrum hade vi nagellack, rökelse och en bok. Med från ICA Åkrahallen hade vi diverse livsmedel. Och sedan var vi hemma, och där är jag nu med, berusad och lycklig, med rökelsedoft i näsan. Faktum är att röken åker rakt in i mitt ansikte, men det gör inte så mycket. Det luktar gott. Jag har använt nagellacket jag köpte; Isadora nr. 615 Bardot pink, och jag bakar det där brödet jag velat göra i en vecka. Det luktar ljuvligt i köket! Till frukosten ska jag testa det. Förresten så var dagens gröt god, för den som ville veta, och jag vill inte längre klippa lugg.

The perfect bang

Jag har varit vaken sedan 04.42 - visste att jag inte skulle kunna sova inatt (nu tittar jag ut genom fönstret och ser en domherre, jag har inte sett någon sådan tidigare i år, den är söt). Jag har legat och tänkt på ett jobbigt dilemma, i alla fall den första timmen. Sen hämtade jag ett päron - som var jätte saftigt och gott - för jag var (är) hungrig, men mamma och jag ska ha mysig långfrukost, så jag måste vänta på henne med att äta. Nåja, avnjöt päronet och läste del 15 i "Legenden om Ljusets Rike" av Margit Sandemo. Gillar inte serien, den är överdriven och - som jag läste på Isfolketforumet - som en blandning mellan "Sagan om Isfolket" och Bamse. Skurkarna är lika lama som Krösus Sork och Sjörövarna, huvudpersonerna kan alltid lösa allting. Dunderhonungen är bara utbytt mot övernaturliga krafter och ädelstenar. Och ändå, fast hela serien stör mig jätte mycket, så fortsätter jag att köpa bok efter bok. För är det något Margit gör bra, så är det att skriva om relationer, och att skildra känslor på ett underbart och realistiskt sätt så man känner igen sig och dras med. Det är det som gör det värt att fortsätta läsa, annars hade jag gett upp för länge sedan. Och böckerna kostar ändå bara en tia på antikvariatet i Sala. Nu är del 15 slut, och jag måste införskaffa nästa bok. Tur att jag ska in till Sala idag.
Känner nu att jag är sådär äckligt hungrig så att det känns som om jag mår illa. Så är det alltid är klockan närmar sig åtta, av någon anledning. Om en timme kanske mamma är redo för frukost, hon sover gärna och länge, till skillnad från mig. Jag förberedde min frukost redan igår; blötlade ½ dl rågkross, 1 msk kruskakli, 2 msk (delvis) krossade linfrön och 1 rågad msk vetekli i 1 ½ dl vatten. Ska kokas upp med ytterligare 1-1 ½ dl vatten sedan. Läste receptet i senaste numret av Buffé, och eftersom jag är grötfantast så vill jag alltid pröva nya grötblandningar. Egentligen skulle man ha i 1 msk russin, och inget vetekli, men jag ville inte ha russin. Kändes inte som att det skulle passa med vare sig äppelmos, lingon - eller svartvinbärssylt eller kanel till det. Hoppas det är gott, annars blir jag besviken.
Det går ganska bra för mig att äta, även om de sena tiderna som blir av att spendera all tid med Ville gör att jag inte får i mig alla dagens tre huvudmål. Tror inte jag kan ha gått upp något i vikt än, men det kommer väl, antar jag. Kanske. Jag har i alla fall sluppit undan ångest, och ändå har jag ätit choklad. Senast litegrann igår, faktiskt. Men det var i lördags som jag intog det i huvudsak. Jag och Ville satt i soffan, glodde lite på tv, hans mamma kom hem från affären och hade köpt en chokladkaka till oss att dela på. 74% kakao med apelsin. Underbart gott! Jag blev glad, hon är så snäll! Och vad är 100g choklad när man är två om det?
Jag kommer lyckas! Jag ska lyckas! Vet ni vad jag vill ha? Blåbärsmuffins - det har jag alltid varit svag för, och inte ätit sedan sommaren -07. En liten en fick jag då, innan jag skulle börja banta... Med andra ord - innan jag förstörde mitt liv. Jag skulle kunna lista ännu mer som jag vill ha, som jag inte unnat mig på alla dessa år, men det är ju jobbigt, så det kan jag strunta i, kan börja gnälla om det där dilemmat jag nämnde tidigare istället, för ni är säkert jätte nyfikna och vill veta vad det kan handla om!
Såhär är det: jag färgade håret igår kväll, utväxten var hemsk. När jag var klar så började jag störa mig jätte mycket på bebishåret strax ovanför höger (för mig) tinning som krullar sig fult och inte går att göra något åt. Sen blev jag arg på resten av allt bebishår. Och fallet på högra sidan av luggen i största allmänhet. Och hur luggen, ja, hela min frisyr egentligen, ser ut i profil, och så vidare. Och så slog det mig; om jag klipper lugg slipper jag bebishåret och det fula fallet. Dessutom syns inte mina finnar i pannan, och jag sätter ju ändå upp min lugg hela tiden så att den inte syns, så varför klipper jag inte av skiten? Men så slår det mig att nej, jag hatade mig själv när jag klippte lugg förra gången. Fast det var fint. Men det är inte särskilt Dita von Teese med lugg. Å andra sidan så ser jag i alla fall inte ut som henne, och kommer inte kunna skapa looken förrän jag blir rik och miljonär. Och jag vet inte alls hur jag ska göra! Det har malt och malt i mitt huvud hela morgonen, vilket faktiskt är jobbigt. Späder på huvudvärken (som jag har eftersom jag inte sovit tillräckligt). Hur trevligt är det? Nej, just det.
Om en halvtimme blir mamma tvungen att gå upp om det ska bli gemensam frukost, annars struntar jag i henne och har mysig frukost för mig själv. Under tiden ska jag fundera på ett collage jag planerar att göra i den snygga ramen jag fått av Dannis, och bygga lite med cernitlera.

Tomorrow's taking me away from you

Deppig och på dåligt humör. Min mamma är cp i huvudet och pratar i telefonen i en jävla timme, och kan inte ens sluta när vi ska äta. Hon kan ta sig någonstans, jag blir arg. Jag hatar telefoner! Hur svårt kan det vara att låta bli att svara när det ringer precis när man ska sätta sig och äta? Nej, måste svara, måste svaaaaara! Idiot.
Jag har ont i huvudet för att jag är arg, önskar att jag aldrig hade åkt hem. Vill gråta för att jag åkte hem, varför åkte jag hem?
Måste göra periodhäfte också, det är helvetet på Jorden. Kylan också. Fryser, jävla vinter! Jag är bara riktigt varm på nätterna när jag sover med Ville, men nu ska jag sova själv, jag kommer frysa till på torsdag. Skära mig i armarna och supa, tack! Hata vinter.

Semmeldagen

En lycklig kvinna svävar fram en meter över vägen på rosa moln. Hennes kolsvarta hår fladdrar i det lätta vinddraget som bildas, och kinderna färgas härligt röda av kylan. Hennes nykyssta läppar är torra i vinterluften, men krökta i ett saligt leende. Hon känner hans doft när hon andas, och hon sluter ögonen och snurrar runt, runt på sitt moln.

43 kg Josefin

Idag blev jag tvångsvägd av Ville. Jag har inte stått på en våg sedan jag var på ätstörningsenheten sista gången i augusti. Först ville jag inte veta, men jag kunde inte låta bli. Min dom blev 43 kg. "Så lite??" skrek mina tankar, de mer friska. "Hurra" ropade de sjuka. Två kilo neråt. Inte så mycket kanske, men ändå. Ett till ner, och jag är tillbaka till hösten -07, där det slutade första gången, när jag nästan svimmade i köket. Det känns... det känns faktiskt inte så bra.

Ville tyckte att 43 kg var hemskt lite. 50 skulle vara bra, ansåg han. "Aldrig mer än 48", sa jag, och det var faktiskt godkänt. 5 kg är inte mycket. Men det är svårt.
Jag skulle vilja ta tag i det här. På riktigt. Jag vet inte hur. Och jag kommer inte att lyckas, men jag vill. Jag vill inte vara sjuk, jag vill inte att mitt liv ska styras och förstöras av anorexi.
En gång fick jag en fin kommentar av Hanna; "...du har ett helt liv framför dig som inte alls bör handla om hur smal du kan bli, det gör dig inte lycklig, den lyckokänslan är falsk.. " Och hon har helt rätt! Du har rätt Hanna! Den är falsk! Den är ett tillfälligt rus, som man bara vill ha mer av, och sedan går det åt helvete. Och jag vet vad riktig lycka är nu. Det är att vakna bredvid den man älskar. Att fika vid ett bord med levande ljus. Att kyssas i duschen. Att bara se. Och att gå upp ett par kilo i vikt är ingenting mot bara tanken på att förlora den älskade. Jag tänker kämpa. Det har redan förstört för mig en gång. Det löste sig, men aldrig att det får hända igen.
Och jag tycker ju faktiskt att jag är ganska ful. Jag hatar fortfarande min röv och tycker att den är för stor, men det som stör mig mest just nu är min mage. Min mage är löst skinn som ser jätte äckligt ut när jag böjer mig framåt. Det är löst skinn! Jag antar att det är så för att jag har gått ner i vikt för snabbt, eller något, och det kan jag ju faktiskt göra något åt. Om jag bara klarar av det. För det är äckligt.
Jag tror att jag vägde 48 kg sommaren jag var på Gotland. Då var allt kaos, jag hatade och älskade mig själv, precis som nu. Men jag tror att jag var friskare. Och jag mådde faktiskt rätt bra, och var ändå rätt nöjd med mig själv. Ändå tvingade jag mig tillbaka till svälten. Jag hade storlek XS och fyllde ut kläderna. Nu har jag XS men fyller inte ut någonstans (bara röven). Alltså borde jag ju ändå vara smal om jag ligger på 48? På Gotland köpte jag en waspie i XS. När jag snörade den så var det ett snyggt "mellanrum" så man ser snörningen.

Använder jag den nu så kan jag snöra ihop den helt. Inget mellanrum mellan kanterna, så man ser inte den snygga snörningen, som det är meningen. Den sommaren åt jag en bit tårta på Annas kalas. Jag åt saffranspannkaka och glass och drack varm choklad med vispgrädde i Visby. Jag åt glass, choklad och blåbärspaj i Finland. Utan att må alltför dåligt över det. Det var lättare, jag var mindre sjuk då, tror jag.
Våren innan pendlade jag mellan svält och hetsätning, men det lugnade sig där på sommaren. I alla fall tycker jag mig minnas det, men jag kanske har fel.
Jag tänker försöka bli frisk - för Villes skull. Jag vill kunna sitta bredvid honom i soffan, se på en film och äta lite godis. Vill kunna säga "ja, tack" istället för "nej, det är bra" när han frågar om jag vill ha mer av något (oftast vill jag det egentligen också).
Jag läser Sophie Kinsellas "Shopaholic" böcker, och i en av dem skrattade huvudpersonen åt det patetiska i att någon mager människa som ryggade bakåt i panik som om ett par gräddbakelser kunde mörda henne (eller något liknande). Jag höll med om att det var patetiskt. Men jag hade också backat.
Jag tycker inte att det är så snyggt längre; magert. Jag fascineras av det, ja. Men det är ju faktiskt ganska fult. Och, som jag tänkte en gång - ser man ett magert djur tycker man att det är hemskt. Varför gäller det inte människor också? Det är som Dita von Teese man borde se ut. Lagom.

Livet

Börjar dagen med en lyxig äggmacka och Per Morbergs kokbok. Jag tror att jag är lite kär i Per Morberg. Jag tror att jag alltid har varit lite kär i Per Morberg. Jag tror att jag vill vara som Per Morberg.
Natten var lång. Jag sov oroligt. Stressad sömn. Var ledsen och stressad när jag gick till sängs, bestämde mig för att vara ledig idag. Jag undrar när jag kommer bryta ihop och gå in i en vägg? Jag är för sjuk för att stressa. Mitt pendlande gör att det blir konstigt med maten, med mina mattider, det ger mig ångest. Mycket ångest. Jag äter för lite, men... Men. Jag får ångest av det också. Och jag får ångest när jag äter. Igår hade jag det hela dagen. Kände mig hemsk. Äcklig och fet. 40 minuters promenad hjälpte inte. Idag är bättre, men idag kommer att bli konstigt. Ikväll. Sen middag, och då blir det ångest med STORA BOKSTÄVER. Jag hatar det. Jag önskar att jag var som pappa.
Borde vara lycklig, varför är jag inte det?
Ibland känns det så underbart. Då känns det som om jag lyser. Som om alla människor kan se det. Jag kan gå runt hemma och bara fånle. Måste kolla i spegeln om det syns hur kär och lycklig jag är. Jag tycker att det måste synas. Ser ni det?
Jag önskar att jag alltid kände det så. Allt är stressens fel. Jag är för sjuk för att stressa och pendla! Jag är sjuk, jag kan se och veta och erkänna det. Hur får man insomningstabletter? Går man till vårdcentralen och säger, "hej, jag kan inte sova på nätterna, jag ser bara buss-och tågtidtabeller framför ögonen, ge mig tabletter"? Jag önskar att jag levde förr i världen. Jag kommer bryta ihop snart. Lägga av. Pang boom. Krascha i systemet och ramla i bitar. Somna i skolan och sova, sova, sova. Min kropp går sönder. Jag dricker för mycket. Undrar hur mina inre organ ser ut? Hur mina värden ser ut. Vill nog inte testa. När jag springer känns det fel i mina knän. Det piper i lungorna.
Jag får ångest av att dricka ett glas mjölk, för det känns så onyttigt. Jag kan hälla i mig en halv flaska rödvin utan att det gör mig ett dugg. Jag kan dricka irish coffee, men inte äta glass.
Jag är hemma för att sjunga och skriva låttext. Jag gör inget av det. Jag ska sjunga om en stund. Jag kommer inte skriva låttext, bara försöka. Jag struntar i om jag får skäll. Jag kan ju inte. Måste vara klar med allt till tre någon gång, då åker jag härifrån. Vill inte. Ska till Västerås. Vill inte. Ska repa, vill inte. Spelning på lördag. Eller är det fredag? Jag minns inte. Är inte ett dugg peppad, förhoppningsvis blir jag. Borde inte vara med i bandet, jag har aldrig varit såhär stressad tidigare.
Jag önskar att jag hade råd att resa någonstans. Bo utomlands ett halvår, slippa stressa och pendla. Jag önskar att jag åtminstone kunde bo på ett enda ställe. Jag vill bo här, hos pappa. Det är det jobbigaste, tror jag. Att jag inte själv får välja vart jag ska bo, vart mitt hem är. Jag är inte som min bror. Jag får dåligt samvete om jag stannar för länge på det ena eller det andra stället. Mer ångest. Kan inte bo hos mamma, då tycker jag synd om pappa, och det är extra jobbigt att ta sig till skolan. Kan inte bo hos pappa, för då har mamma inte råd att bo i Sätra, och det är extra jobbigt att ta sig till Västerås. Pappa säger att jag ska tänka på mig själv, och strunta i honom och mamma, men jag har svårt att göra så. Får dåligt samvete av att vara hos Ville också. Snylta, äta deras mat. Mer ångest. Äter lite, känner mig oartig, otacksam.
Varför är det så svårt att leva? Och ändå är det lättare nu, eftersom de där stunderna av salig lycka finns. Eftersom Ville finns. Nu tänker jag på honom och ler.

Festpartykalas

Nu har de flesta åkt. Ove och Pelle är kvar. I alla fall så tror jag att det är Pelle. Borde vara Pelle. Farmor har åkt hem. Johan och Eva med barn har åkt hem. Andreas har åkt hem. Så om pappa inte pratar med sig själv, så måste det vara Pelle som sitter och pratar med honom. Ove sitter i en fåtölj här i vardagsrummet och ser på tv. Själv så vet jag inte riktigt vad jag gör. Bloggar. Kollar bdb. Är full. Som vanligt. Gud, jag är patetisk. Ni skulle bara veta hur mycket jag druckit denna vecka. Nu töntar de på tv. Haha. Krossad tallrik, död människa på golvet. Jag och Frida kollade på foton från Finland och drömde oss bort. Vi vill båda lära oss finska. Kommer vi göra också. Någon gång. När det snöar på månen, och blir sju torsdagar i en vecka, osv.

Om igår

Det blev inte som jag hade trott igår. När jag hade bäddat min säng och tänt eld i spisen (som rykte in först, för jag glömde öppna spjället) och inte gjorde något särskilt, då kom pappa in genom dörren med två glas vin i händerna. Han räckte fram det ena till mig och sa "det här måste vi ju fira". Vi skålade och såg på när elden tog sig. Sedan gick pappa ner igen och hämtade upp ost och kex. Vi la ut dynor från fåtöljerna i hallen på golvet, och där satt vi sedan och åt och drack och pratade. Det var väldigt mysigt. Jag tycker om min pappa. Jag älskar min pappa! Och mitt nya rum, det är helt underbart. U-n-d-e-r-b-a-r-t!
Jag gjorde en Hot apple punch också, när jag nu hade köpt juice. Det var mycket godare än jag förväntat mig, och sådant är ju alltid trevligt!

Tanzdiktator

I skrivande stund befinner jag mig i mitt nya hus, mitt nya hem. Så fort jag kom in genom dörren, in i köket och slängde in min äppeljuice i kylen, så kände jag att det här, det kommer bli underbart! Stort gammalt hus. Vedspis, kakelugn, öppen spis. Gamla trägolv. Åh, så härligt! Vi har inte alls kommit i ordning ordentligt, men vad gör det? Det kommer ju att bli bra.
Ska strax upp och fixa mitt rum, tror jag. Tända i min öppna spis, sätta tillbaka benen på sängen, bädda den... Tända rökelse, lite ljus. Springa ner i köket och blanda till en Hot apple punch (uppvärmd äppeljuice + rom), och bara sätta mig framför elden och ta det lugnt en stund. Läsa lite, kanske. Jag lider ju av stresskador nuförtiden, så jag måste ta vara på varje stund jag har när jag bara kan sitta ner och andas. Jag ska nog lägga mig på spikmattan ett tag också, det är alltid bra. För på riktigt - jag lider verkligen av stress. Igår kväll var jag jätte ledsen och ville bara lägga mig i sängen och inte göra någonting i en månad ungefär. Jag var så trött. Trött på allt jag ska hinna med. Jag kunde inte sova, för det enda jag kunde tänka på var buss - och tågtider. Det snurrade runt i huvudet, jag blev arg. Jag hatar att pendla! Jag vill ha körkort! Nu!