"Denna dagen inte ett liv"

Jag har varit vaken i över en timme och kan inte somna om. Inte okej. Tur att jag redan bestämt mig för att stanna hemma, annars hade jag fått göra det ändå. Jag känner redan hur bra jag kommer må senare i höst. Kollaps på grund av bristande sömn + mat. Eller nej, stryk mat kanske. Jag ska ju bara skippa lunch, i princip.

Skolan dödar mig. Dock är jag numera rätt pepp för själva utförandet (jag ska sluka eld!), men resten! Övningen, lärarna (alla är jätte dåliga), eleverna... Utan Sanna och Jasse hade jag aldrig varit med, då hade jag lagt mig sjuk i tre veckor. Vilket jag för övrigt har lust att göra ändå.

*

Mamma och jag tog en promenad runt spåret igår eftermiddag/kväll och hittade 1 ½ liter kantareller. Inte illa. Fast jag måste rensa dem idag, och det är mindre kul. Jag ska leta efter lite mer också, när jag klarat av min morgonpromenad.

Graven är för djup

Lördag:
Shopping, bakning, matlagning, kräftskiva.
Kräftskiva:
Vin, bubbel, vin, vin, nubbe, vin, öl, te.
Söndag:
Ont i huvudet, "du ser helt död ut!", sova, chilla, läsa, sova.

Okej, i detalj.

Eftersom jag lider utav skavsår från varenda par skor jag har - undantaget ridskor och vinterskor - så förbarmade sig min käre far över mig och vi drog in till Uppsala för att inhandla nya skodon. På DinSko fanns ett par söta tygskor i svart men rosor på, i lite matta färger (antikrosa, bla.). Sedan kunde jag bara inte låta bli att dessutom låna lite pengar av papsi och köpa mig de där högklackade på H&M som jag glott på, och suktat efter så länge. Jag lämnade centrum som en lycklig kvinna. De högklackade åkte på redan i bilen.
Vi åkte ut mot Maxi och gick in på Systemet för att köpa vin - rosé - och öl. Snabbt avklarat. På vägen ut knyckte jag en gratistidning med lite recept i. Jag kommer drunkna i sådana snart, härligt värre! Vidare in på Maxi. Kilar runt, lite lätt stressade. När Västerbottenosten var slut blev det ett ögonblick av panik, men det löste sig med lite Krutrök (annan ost, alltså).
Hem till fil och förberedelser - som för övrigt började redan i fredags. Jag kastade mig direkt över brödbak (förstås) och min surdeg. Knäckebröd? Jag fixar! Pappa började trilla köttbullar, ljuvliga små skapelser med persilja som smaksättare. Knäckebrödet tog sin lilla tid (men det var mödan värt, ska jag be att få tala om! Med kryddost på blev det som himmelriket!), och när jag var färdig med det var det bara att fortsätta med en Västerbotten-/Krutrökspaj (en riktig med bara Västerbotten gjorde vi i fredags). När pajen var i ugnen kunde i alla fall jag andas ut i fem minuter. Min far däremot, for runt som ett skållat troll och bar bord och tog en sväng upp till församlingshemmet för att knycka bestick. Och jag fick diska tallrikar när mina fem minuter gått.
En skiva skulle brännas, det fungerade inte. Stressad som jag var så blev jag väldigt arg och frustrerad och ville bryta av datorn (laptop) på mitten. Jag besinnade mig, dock, och gick ut i köket där min far just hällde upp ett glas vin. Till tröst över datorns nidingsdåd tog jag också ett. Sen var det dags att göra sallad. Och jag kommer inte riktigt ihåg vad pappa gjorde, men han sprang runt och sa att han måste duscha innan gästerna började komma. Det gjorde han inte, bara massa annat, och sen kom Sussie och Hannes. Och Sussie var så vacker i röd klänning, med lite guldskimrande ögonskugga och röda läppar.

Nåja, min far hann duscha innan resten dök upp. Farmor med blomma, kantarellpaj, kräftor och morötter (till mig). Håkan och Pelle med finsk korv, öl och kött. Johan och Eva med barn, blomma och paj. När således alla dykt upp (och fått slänga in sina pajer i ugnen för uppvärmning) bjöds det på välkomstdrinkar. Illrött mousserande vin med smak av jordgubb - troligtvis hemskt sliskig i för stor mängd, men perfekt i liten dos. Efter en stund av mingel var det så dags för mat. Farmors paj var gudomlig, våran inte fy skam den heller. Och mer vin till mig, förstås! Öl och läsk delades ut till resten. Sen var det äntligen dags för kräftor! Och, Gud, så gott det var! Särskilt Sussies, men så var hon också den enda som köpt lite dyrare och finare, för, som hon sa, äter man kräftor en gång om året så ska de vara goda. Vi drack naturligtvis snaps och sjöng, det hör ju till.

Ja, under kvällens gång så saknade vi intet utav god mat och dricka och trevligt sällskap. När mörkret kom kravlade jag upp på bordet (i mina nya högklackade och ganska full) för att tända kräftlyktan. Jag lyckades - utan att vare sig elda upp den eller bränna mig.
Senare gick vi upp till kyrkan och klättrade runt på byggnadsställningarna (renovering pågår) och taket. Och det, det var grejer det! Riktigt roligt hade jag, dock inte i högklackat, utan de blommiga.
Arm i arm och mitt på vägen gick vi hemåt. Hannes bar Robert på ryggen, pappa, jag och Sussie satt ihop i de där armarna, och Pelle traskade på alldeles själv. Jag vet att just då fanns det väldigt, väldigt mycket kärlek i mig, och jag ville ge den till de där två som jag var sammanlänkad med.

Hemma drack vi kaffe och te, bjöd på morots-ochbanankaka, vindruvor och nötter. Och det är här någonstans som mitt minne tar slut ganska rejält. Det är ett glapp sen, fram till 23.45 - då satt vi i soffan framför tv'n, gästerna hade åkt, utom Sussie och Hannes (men ska de räknas som gäster på samma vis?) och vi skulle se på "Den onde, den gode och den fule". Det blev inte så mycket med det, alla sov i det närmaste, så filmen blev dissad och vi rasade i säng.


Idag har jag levt med en dov huvudvärk någonstans på båda sidor av huvudet. Den är fortfarande där, men är inte längre så ihärdig. Senare ska jag lägga mig i badkaret och läsa "Avgrunden", del tre i "Sagan om Isfolket" (som jag läst i hela dagen). Jag ska krydda mitt bad med lite enris - det gör de i sagda bok. Sedan ska jag krypa ner i soffan under min favoritfilt och kolla på Per Morberg. Om jag inte ska göra tvärtom. Alltså tv först och bad sen. Jag vet inte när Perkan tänker börja laga mat.

Frukosten imorse var mysig. Jag tänkte strunta i den först, för jag mådde så väldigt illa. Det gick över innan det var frukostdags, dock, och jag kunde vara med i mysigheten. Bordet var fortfarande prytt av rönnbör och guldkandelabern. Det var framdukat med Ostindia, köttbullarna stod framme, två sorters bröd, prickig korv, ost, marmelad, allt fanns. Gröten puttrade på spisen, Sussie plockade fram fil ur kylen. Åh, vilken frukost! Hannes hämtade tidningen, jag satt som en zombie med min enorma grötskål. Jag läste om andra världskriget i tidningen, och drack varm mjölk med honung.

Sista riktiga lovdagen

Jag härmar Jasse lite och gör ett "sista lovdagen"-inlägg. Inte för att jag har något intressant att säga i ämnet. Tror jag?

Vår skola, som jag avskyr och äcklas mer och mer över för var dag som går har fått en strålande idé och bestämt att vår klass + 12:an ska ut och paddla onsdag-fredag. Vad har de för hjärnfel!? Tälta och paddla nu!? Det är kallt, för helvete! Jag tänker absolut inte följa med. Ingenting skulle kunna få mig att ändra mig, ingenting, säger jag! Inte ens om min man skulle följa med av någon störd och okänd anledning! Inte ens för pengar! Om det inte var en jävla massa, förstås. Att stå ut med alla äckliga cp-människor i tre dagar!? NEJ! Fy fan, vad äckligt, säger jag bara. Det här är bland det dummaste de någonsin hittat på. Och jag skulle gå sönder av ångest om människorna såg mig äta tre mål mat, alltså skulle jag bli tvungen att hoppa över mat, och då skulle min kropp lägga av ännu snabbare. För jag skulle ju klara av att paddla ungefär tre meter, sen skulle jag inte ha någon kraft kvar. Jag menar, jag kan göra typ fem armhävningar innan jag dör, jag får kramp i slutskedet av mina brödbak, jag kan inte öppna dörrarna i skolan (Sanna vet!), osv. Så nej, ingen Josefin följer med. Hon stannar hemma och tar lite extra lov, festar på torsdag när mamma fyller år (haha) och förbereder sig inför helgens kräftskiva (som Sussie tycker att jag ska inbjuda min man till, hon är inte klok! <3). style="" size="1" face="Verdana">


Och de där skavsåren vållar mig bekymmer. Jag har bara två par skor hos pappa, och båda är lika hemska att gå i. Alltså kan jag inte gå ut och gå, alltså får jag ångest.
Jag har ätit så mycket mat i helgen, ångesten har malt i huvudet varje dag. Man ska inte äta två riktiga mål om dagen. Man ska ha en väldigt lätt lunch, åh, vad jag hatar det här! Och i torsdags var jag själv hemma, men jag åt lunch ändå, i ett ögonblick av galenskap. Och sen grillade vi på kvällen - fläskkarré - och åt potatis till. Inte okej! Fredag kunde jag ha skippat lunchen. Men jag sa "nej, jag har inte ätit" när jag kom hem till pappa, och bjöds på viltbiff med någon slags potatisstomp med västerbottenost. På kvällen kött - Entrecote -och potatis igen. INTE OKEJ!! Men lördagen var faktiskt helt okej. Fast igår var det de där jävla viltbiffarna och potatis igen. Och sen bjöd Sussie på lasagne innan kyrkan. Inte okej! Jag vill inte ha mat, jag dör! Jag hatar mitt liv just nu! Men nu är jag snart själv hemma igen. Ingen lunch, gå tusen mil i skor jag inte får skavsår av. Sen kommer det kännas bättre igen. Och när skolan börjar är det ju fritt fram att skippa lunchen. Lätt som en plätt.
Behöver jag säga att jag ser ut som en flodhäst? Ugly bitch.

Idag, sista lovdagen ska jag:
Vara invalid och bunden till detta lilla hus, amen. Jag har väldigt svårt att förstå hur det ska kunna vara möjligt för mig att ta mig till skolan när det gör så fruktansvärt ont när jag går... Och hur ska det gå sen då, när jag behöver döda tid tills två-bussen går? Kan det möjligen vara så att någon känner för att ta en fika? Annars kan jag förstås göra det själv, det är också mysigt, och det var ett tag sen.

Dandy clothes

F-u-l-l
Vem är förvånad? Nej, inte jag.

Björne, jag älskar dig. Jag och mamma har planerat vår framtid ihop i afton, haha. Och så har vi sett på Marie-Antionette och spytt på alla underbara kläder, osv.
Dessutom har vi anmält intresse för en vovve på hundarutanhem.se. Vilken kväll!
Puss mamma! Puss Trassel! Puss min man, och puss Björne!

Lammkött, herr bergmästare? Herr Mauritz?

Mina damer och herrar! Tillåt mig att eskortera Eder till Sala Silvergruva, år 1754.

Tillsammans med min moder vandrar jag längs vägen upp mot gruvområdet. Jag märker hur förbipasserande redan börjar kasta blickar efter mig. De första som utdelar varsin komplimang om mitt utseende är kvinnorna vid entrén. Jag ser dock förbi de båda, på den man som står i skuggan av ett träd några meter längre bort. Klädd i svart, med hög hatt över det långa håret - hopfästat i nacken medelst ett sidenband - och solfjäder i hand. Det är mitt sällskap, unge herr Björne. Vi hälsar i det närmaste med komplimanger, och spatserar tillsammans vidare längs vägen.
Redan vid drottning Christinas schakt stöter vi på bergmästare Daniel Bergenstierna, som hälsar oss välkomna, och även han lovprisar anblicken av oss. En kvinna närmar sig, som vi varnas för. Hon är pengagirig, och vi måste även hålla hårt i våra smycken. Bakom henne skymtar doktor Johannes Geraldius, en man som - tillsammans med denna kvinna, Brita Rolandsdotter - botar diverse sjukdomar och krämpor på både folk och fä.
Herr Bergenstierna låter oss veta att lite lammkött inte skulle vara helt fel, och inbjuder oss till middag i afton, samt manar oss att åse sprängningen senare. Vi tackar ja, och börjar sedan flanera runt i området.

Innan vi vet ordet av är det redan dags för sprängning, och vi följer herr bergmästare ned mot gruvhålen. Och där ser vi honom äntligen - herr Mauritz, den sköne herre på vilken jag kastar trånande blickar. Min uppmärksamhet var således inte enbart fästad vid sprängningen, även om den var spännande nog.

Efter ännu ett samtal med herr bergmästare (där han låter oss få veta att underhållningen i värdshuset börjar vid sjutiden, och att hans bord tyvärr redan är fullt, men att han skall besöka oss vid vårt om vi är där) en timme senare är det dags att bege sig hemåt.

Man tager vad man haver

1. Separera äggulan från vitan och vispa var för sig. Vänd ihop och massera in i håret.
Yes, klart. Jaha, vänta i fem minuter. Då tar jag tio. Hm... Det luktar marräng? Gud, vad äckligt, det luktar marräng i mitt huvud! Jaja, det är ju bra för håret.
Men hur i helvete ska jag få ur marrängen ur skallen!? Om jag sköljer i tusen år borde det försvinna, och om något är kvar så gör det väl inget, jag ska ju ha i olivolja sen.
Nej, men, vad ser jag i kylskåpet! En avocado! Jaha, inte tjänlig som föda längre? Okej, den är min.

2. Gröp ur en halv avocado, mosa den och blanda med 3 msk olivolja. Massera in i håret och låt det sitta i en timme.
Fan heller, jag brukar ju sova med min olivolja, och det ska jag göra nu också! Oj, nu ramlar det små avocadobitar på golvet. Hoppas det inte försvann någon bit i badrumsmattan... På med Waldorf-mössan.

Nu: morgon och skölja ur allting. Det går segt. Vilket jävla kladd! Och stenhårt är det. Men mitt schampo är djuprengörande, det borde gå bra, det här. Nehe, det gjorde det alltså inte - en omgång till med schampo! HELVETE, HÅRET KÄNNS SOM SVINTO! Inpackning!
Nej, men sådär då. Som nytt! Eller inte. Luktar det fortfarande marräng? Nej, det är nog bara som jag inbillar mig. Eller?

"Ta lite mera vin, Josefin"

Det är alltså nu jag ska skriva om min Finlands semester. Egentligen finns det inte så mycket att berätta om, för jag har inte gjort så mycket. Det gör man inte på Hitis. Latmasken sätter in, som Håkan brukar säga. Och ibland regnade det och ibland sken solen. Man kan ju inte göra något vettigt i någondera väder! När det regnade satt vi inne framför öppna spisen och läste, både jag och far. Och när solen sken måste man ju ta en båttur, eller bada, eller både och.
Varje kväll är det grillning i Bengts båthus. Det är höjdpunkten på dagen.
Det börjar runt 18.00, när man börjar känna sig hungrig. Då tar man en long drink, eller en whiskey, beror helt på vad man gillar. Sen smuttar man på det tills det är dags att koka potatis (eller skära den i bitar till grillning) eller göra sallad och plocka ihop vad man behöver ha med till båthuset. Väl där slänger man sina korvar på grillen, häller upp ett glas av Bengts vin (eller tar en öl) och väntar stilla medan man lyssnar på allt prat - som mestadels kommer från Håkan. Man sitter länge i båthuset även efter det att maten är slut. Man tar ett till glas vin (eller en till öl) och bara sitter där i godan ro.
I en vecka har jag mest bara levt på:

- Korv
- Potatis
- Sill
- Vin
- Gin long drinks

Fantastiskt! Eller inte. På lördagen fick jag ångest, men i onödan (tror jag). Jag ser ut som vanligt. Hoppas jag?

En dag åkte vi ut med båten. Det var en "solen glimmar blank och trind"-dag och det var så härligt så. Vi siktade på Hisskär, men hamnade på en äckligt klobb/kobb/stenhög där det bodde en hel drös med fåglar. Och luktade något infernaliskt av fågelskit. Men jag skuttade runt på ön i alla fall - med kameran i högsta hugg, förstås. Jag hittade några döda fåglar och tänkte "gud vad roligt, dem ska jag fota!". Sedan, när det dök upp ännu fler döda fåglar och jag var sisådär en meter ifrån dem fick jag panik och var helt stensäker på att de dött av fågelinfluensa. Jag flydde. Sedan hade jag dödsångest hela dagen.

Ja, som sagt, det har inte hänt så mycket. Men en hel del småsaker som betyder väldigt mycket för mig. Att gå upp tidigt på morgonen och kila ner till havet, att ta en kvällspromenad bort till sandstranden. Bastu och bad i skymningen, ett morgondopp i solens sken. Frukost ute på veranden, luftgevärsskytte hos Pelle. Sen suparkväll hos Håkan och naturligtvis grillkvällarna i båthuset. Motorcykeltur på morgonen, cykla upp till byn på en gammal, gammal damcykel utan några som helst växlar. Leta svamp och bär, gå och hämta vatten i källan. Jag älskar det, jag älskar mitt Hitis. Varje sommar i mitt liv ska jag dit, annars är livet värdelöst. Puss på Hitis!