Järnspikar

Okej, det var smide idag. Totalt opepp först, men fy helvete vad roligt det var sen! Jag dör! Och jag blev löjligt stolt över den fula (SKITFINA!!) lilla spik jag lyckades åstadkomma. Började med en kapsylöppnare också. Den blir snyggast i världen, ungefär lika snygg som jag är i den blå smidesoverallen. Men bara ungefär.
Jag glömde min spik i fönstret i smedjan, nu har jag nästan ångest över det. Tänk om den är borta till imorgon?

Jag har ju då väldigt dålig blodcirkulation, så mina händer var iskalla fast jag stått i smedjan i två timmar och bankat på en varm järnbit. Blev inte varm förrän vi fick te på rasten. Gud, vad nice det var att sitta ute i solen och dricka te. Nu vill jag ha picknick! Snälla Gud, gör så att det slutar blåsa?

C'est la vie

Jag besökte Akademiska igår och fick en tankeställare. Sedan orkade jag inte åka till skolan, jag behövde vara ifred och tänka. Att jag misslyckades med det är en annan sak; när jag kom hem satte jag mig framför tv'n och kollade på Australia.

Linda sa till mig att jag ska tänka på hur jag vill ha mitt liv. Vad vill jag göra i mitt liv? Vill jag gå genom hela livet och vara sjuk?
Jag fick skäll (som jag fått varje gång) för att jag inte gått upp i vikt. Jag har legat på 46.någonting kg sedan december. Det gillas inte, det anses såsom varande för lite. Jag anser att det är relativt okej. Jag tycker att det har blivit en bra balans. Hygglig kropp, jag kan äta. Måste man kunna spontanäta? Det är ju ändå bara dumt. Man ska inte göra sådant. Man ska äta regelbundet och nyttigt. Det är det som är hälsosamt. Hon tjatar om att jag måste äta mer. Jag vill inte äta mer när jag inte behöver det. Jag har inget behov av det, ingen hunger efter mer. Jag är nöjd med det jag intar nu.
Jag har fortfarande ätstörda tankar, vilka Linda påstår kommer försvinna om jag går upp mer. Jag vet av tidigare erfarenhet att det inte stämmer för mig. Går jag upp mer kommer jag falla tillbaka i självsvält.
Anledning till att det tjatas så mycket på mig är att jag inte har mens. Och att jag inte haft det på snart ett år. Jag fick i uppgift att begrunda konsekvenserna av detta, om jag ville leva med det; benskörhet och sterilitet. Benskörhet är väl inte så trevligt kanhända, men sterilitet? Ja tack. Men att inte ens ha fyllt 18 och ha ett skelett som en 70-åring är väl inte så väldigt roligt... Å andra sidan - jag kommer fortfarande vara skapligt smal.

Så - vad vill jag med mitt liv? Jag vill ha pengar och leva lyxliv, vilket inte kommer att vara möjligt, alltså kan jag lika gärna dö nu?
Fast mitt senaste mål är att bli en bra hemmafru.

Die Sonne

I tisdags skulle jag besöka Akademiska på morgonen. Jag förberedde mig på det vanliga: snabb koll av vikten och ungefär en halvtimmes samtal där jag pratar om allt utom om hur jag egentligen mår. Av någon anledning blev det inte så. Jag berättade om hur jag mådde och jag fick fylla i lite papper för att avgöra hur deprimerad jag var. Det var tydligen illa, så illa att jag inte ens fick gå därifrån! De vågade inte släppa iväg mig (sa mamma till mig senare)! Jag fick en tid hos Bup's akutteam, Linda ringde mamma - som fick lämna sitt arbete och åka in till Uppsala. Vi lunchade nere på stan innan vi träffade en representant från Bup. En mycket tråkig och trälig person, och jag kände mig som en cd på repeat; "ja", "mm", "okej". Det slutade i alla fall med att dem skrev ut antidepp åt mig. Haha?

Igår påbörjade jag medicineringen.

Mest chillat i solen idag (jag är hemma och tar det lugnt, känner mig nere). Tagit en promenad och suttit ute på verandan och läst. Inte helt fel.