Jag sitter och läser inredningsbloggar, vilket för det första gör mig oerhört frustrerad, och för det andra förstärker min kniviga situation.
Frustrationen: jag vill också ha det så fint!
Knivig situation: inreda ett par rum med studiebidraget.
Ja. Det var det. Och med inreda så menar jag förstås slutfinishen; fylla upp med vackra saker, allt utplacerat på de mest utsökta vis. Detaljer, detaljer, detaljer!
I Sätra är det bara det där lilla extra som behövs. Inte för att det är så bara, det är väldigt svårt med så knappa resurser. Jag ska i alla fall slänga ut datorn ur mitt rum, för nu är jag trött på den! Jag vägrar att ha den här inne längre! Jag är mycket hellre utan internet (fast det är ju inte bara jag som använder mig av det, tyvärr, så jag kan inte bestämma sådant). Jag har dock lyckats komma på att med mobilt bredband så kan datorn flytta in till min bror. Och eftersom vi ju inte längre har tv genom bredbandet så borde det gå alldeles utmärkt att byta.
Annars så ska jag eventuellt byta plats på sängen och garderoben, eftersom dagens lektion i Naturgeografi fick mig att inse att min säng förmodligen är placerad på en sådan här linje, och att det är därför jag inte kan sova. Dessutom ska jag sätta upp min gunga, men det där med att köpa ett grimskaft tar sin lilla tid, efter vad det verkar. Nåja. Jag ska också tillverka ljuslyktor av gamla glasburkar under lovet. På fredag hade jag tänkt att jag skulle införskaffa material till det.
Rum nummer två.
Mitt blivande rum i Ramsjö, alltså. Ger mig lite problem. Min första idé gick åt skogen; man kan inte ha grova plank på längden i ett rum som redan är långt, och på höjden skulle det se dumt ut. Dock skulle jag behöva ha något randigt så att det ser högre ut i tak, för det är lågt. Så nu håller jag på att undra om jag kanske ska ha sådana tapeter som jag hade i Gillberga (vita och ljust beige, randiga), fast kanske en ytterst liten aning mörkare. Kanske ska jag ha ett nytt vitt paradis? Taket (kanske golvet, jag minns inte) kommer i varje fall att bli vitt. Så kanske.
Bloggarna jag läser ger mig så himla mycket inspiration, men jag skulle verkligen inte ha råd att förverkliga alla drömmar och idéer! Det är verkligen tur att varken pappa eller jag ska betala tapeter!
Det är inte bara inredningen som vållar mig en smula besvär just nu. Hårfärgen är också lite jobbig. Det röda har blivit väldigt urtvättat och skulle behöva färgas om. Men min utväxt är i mörkaste laget för att det ska kunna bli likadant, har jag en bestämd känsla av. Och bleka först verkar väldigt omständigt. Så hur ska jag göra? Jag får inte färga svart igen, men jag känner mig otroligt frestad, för det är ju så fint! Och jag passar i det. Se själva!
Det är en hyggligt gammal bild - två år - men ändå! Osminkad är jag också, titta noga!
Men jag får verkligen inte färga håret svart, det skulle vara så... jag vet inte, misslyckat? Och slöseri med väldigt mycket pengar. Fast jag känner mig onekligen frestad.
Nu måste jag bara tala om en sak till! Nu på kvällen så lagade jag köttbullar, och jag bestämde att vi skulle pröva ett annat slags kryddning på dem - julkryddning, dvs. kryddpeppar, nejlikor och kanel. Och det blev de godaste köttbullar jag ätit i hela mitt liv (förrutom farmors, förstås)! Åh, jag blev så nöjd!
Och just det, en sista grej. Min blogg... Jag funderar lite på den med. Jag känner ibland att jag borde skriva något vettigt istället. Som inredning eller matlagning eller bakning. Borde jag ha mer sådant? En speciell inriktning? Det undrar jag över...
Följde med mamma och red idag. Det var nog det bästa jag kunde gjort, tror jag. Eller det beror kanske på hur man ser det, för nu har jag ju kommit på att jag måste börja rida igen, och det är ju dyrt, så det kan bli svårt. Nåväl. Jag har alltså stiftat bekantskap med en otroligt söt liten islandshäst idag. Dögun (stavas säkert annorlunda och isländskt, men så lät det), heter hon, vilket ju inte är vidare vackert, stackars häst. Hoppas att det betyder något fint, för det är hon värd! Trots att damen börjar närma sig de tjugo (visserligen ingen ålder på en islänning) så var hon alldeles väldigt pigg, och pinnade på långt innan Amina, fjordingen som mamma är medryttare på.
Jag kände mig hemma där på Dögun. Begravde mina iskalla fingrar i hennes tjocka man och päls. Hon har redan vinterpäls som man kan begrava händerna i! Jag njöt i fulla drag av ridturen i höstkylan. Till och med iskylan som strålade in i mina fötter från stigbyglarna, var trevlig! För man fryser aldrig om fötterna på samma sätt som då, det är en speciell rida-när-det-är-kallt-kyla. Knäna blir också kalla på ett särskilt sätt.
Från Döguns rygg fick jag uppleva en fin och naturnära eftermiddag. Vi red på en fin skogsväg bland alla höstlöv, och såg inte mindre än fem älgar, varav fyra var på riktigt nära håll. Hästarna brydde sig inte nämnvärt om dem.
Jag kan inte påstå att Dögun var den mest välutbildade häst jag ridit (men inte den minsta heller), när vi skulle trava blev det mest passgång, men det gjorde inte så mycket. Lättsits hade jag blivit rekommenderad, så det blev så. Tydligen hade de haft en medryttare till Dögun för länge sedan, som krävde mycket mer av henne änn hon kunde, och sedan blev hon väldigt nervös och så. När mamma berättade det så bestämde jag mig genast för att hon skulle få passa hur mycket hon ville, jag skulle inte begära något annat, och gjorde det inte heller. Och så traskade Dögun på med öronen riktade rakt fram hela tiden, och verkade så nöjd så.
På höstlovet har jag nästan blivit lovad att få rida mer, det känns bra. Karin, som äger Amina, trodde nog att det skulle gå bra. Det är hennes grannar som äger Dögun, och de har tydligen inte tid att rida så mycket, för de har får som ska tas om hand hela tiden. Då borde de ju bara bli glada om någon vill rida, tycker jag. Det är ju synd om hästen bara ska stå. Särskilt när jag finns!
Jag är gammal! Det känns bra!Vilken dag!Finfin! I afton blir det restaurangbesök på Domtrappkällaren medelst min far. Hoho.Vinet skall flöda i rikliga mängder, haha.Sedan blir det bio."Inglorious Basterds".Nu ska jag få skumpa!Ungersk och rosa.Törley.På bordet står det vita rosor. Stora. Som luktar gott.Runt halsen har jag ett halsband i silver som min far har gjort. Där står mitt namn med runbokstäver.I ett kuvert på bordet ligger ett biopresentkort som Sussi gett mig. Tack Sussi, jag älskar dig!Hemma i Sätra finns resten av mina presenter.- 2 st vinglas- 1 flaska vin- Benvärmare- 3 par strumpor- Strumpbyxor- Kokbok- "En shopaholic får en syster"- Nattlinne- Skrivbok- 2 badbomberPå söndag får jag pengar, hoppas jag.Och någon annan dag med.+ en ny berlock till mitt armband.Nu ska jag köpa biobiljetter!
Allt vad mitt hjärta ber om är jul. Med hela min kropp och själ försöker jag få dagarna att gå fortare. Och fortare och fortare. Jag läser gamla inredningstidningar med julreportage, absorberar julstämning, insuper tips och idéer. Planerna är klara, åtminstone vad beträffar julklappar, dock inte mina egna.
Och efter den där drömmen jag hade för ett par dagar sedan så fantiserar jag om ett liknande scenario; att jag ensam står upp och sjunger "Ave Maria". Jag är tämligen säker på att Jens skulle låta mig göra det, men skulle jag våga? Ack, det är frågan.
Egentligen hade jag inte tänkt skriva om min längtan efter julen, men det blev så ändå. Jag antar att det var på grund av Nox Arcana, som jag återupptagit min förtjusning för. Och "Winter's knight"... tja, det är ju en slags julskiva.
Mitt tåg blev över tjugo minuter försenat idag, men jag märkte ingenting. Som vanligt så var det stillastående i Morgongåva i väntan på tågmöte. Vi var kanske på stationen 13.05, det såg jag på klockan utanför fönstret. Jag var trött, och blundade därför en stund. Nästa sak jag blev medveten om var en röst i högtalarna som förkunnade att vi var försenade, och skulle resa vidare 13.25. Då var klockan 13.20, och jag hade sovit bort en kvarts irriterad väntan. Det kändes bra, för jag hade blivit arg om jag varit vaken.
Jag bakade bröd till mitt afternoon tea, och avnjöt det med St Dalfour's marmelad "Fyra frukter".
