Nosce te ipsum!

Opepp.
Jag är så fruktansvärt totalt jävla opepp på allt.
Allting går åt helvete och jag vill sätta mig i ett hörn och gråta tills jag dör av vattenbrist!
Jag får inte göra något, jag orkar inte göra saker jag vill för jag är så fucking klen, jag har inga pengar, jag har inget jobb och alltså inga utsikter att få pengar. Odium har inte betalat tillbaka mina pengar, jag får inte mina pengar, jag vill köpa saker så något blir roligt, jag vill inte gå till skolan och jag vill inte åka till Kungsberget på torsdag för Sanna ska inte med och då blir jag ensam och ledsen med ingen alls. Jag känner mig som vanligt som den där rädda lilla femåringen som är rädd för de större barnen. Jag är ett år äldre än alla andra i min klass (utom Simon), men jag är egentligen rädd för alla och tycker att alla är stora och farliga och läskiga. Ni verkar så självsäkra allihop och jag är bara liten och rädd och tjock och ful och fem år gammal.
Jag blir så ledsen när jag tänker på att jag snart levt i två decennium och knappt minns det första och totalt slösat bort det andra.
Och flytten och maten och vikten och Linda och promenader och Akademiska och vägning och pappa och mamma och Sussie och mitt liv som inte finns, jag som inte finns, för jag vet inte vad som blir kvar nu när det är meningen att jag ska bli frisk. Jag vet inte vem jag är, jag känner inte mig själv, för jag är inte samma person som jag var för två år sen. Vem är jag? Jag är bara en sjuk femåring utan liv och personlighet, för jag är bara sjuk, sjuk, sjuk och jag orkar inte längre.
Och tiden är fel. "Ur led är tiden."
Jag vill inte ha svart hår längre, jag vill ha rött, men inte ens det kan jag ordna, för jag har svart jävla fucking äckelhår som inte går att göra något åt, för det är svart och ramlar fan av om jag bleker det, och jag fattar inte grejen med avfärgning, och jag har inga pengar så jag kan köpa det imorgon, och jag vill ha rött hår nu, nu nu och jag HATAR MIN JÄVLA LUGG!!

Krunegård and all that jazz

Igår kväll klockan 20.45 -22.38 befann jag mig på Katalin och såg Markus Krunegård tillsammans med kära far. Det var lite spännande, eftersom jag bara hört två låtar tidigare, men det visade sig att allt han spelade var helt okej och att det var väl spenderade pengar. Jag har dessutom kommit till insikt om att jag aldrig i livet ska börja gå på krogen, för det är ju rent sanslöst vilka överpriser de har! Vi köpte en flaska cider att dela på, gick på 60 kronor! Helt sjukt, den skulle knappt kostat 25 på Bolaget! Jag är fruktansvärt upprörd över dessa hutlösa summor! Jo, jag var ju fullt på det klara med att det skulle vara dyrt, men det gör mig likväl förfärad. Kunde inte motstå att köpa en t-shirt heller, såg de på MySpace och blev kär direkt. 150 kronor fattigare, men det var det värt, för jag är ju en vampyr!