Min dag började tämligen intressant. Slog följe med min far till mötet som hålls varje torsdag inom Norra Hagunda församling. Min far läste upp Markusevangeliet (han tänkte på Markus Krunegård, ja), eftersom han var tvungen att hålla i morgonens andakt.
Själv satt jag på en stol bredvid pianot och hade ganska roligt åt alltsammans. Dock måste jag erkänna att jag tyckte synd om min far, han verkade besvärad (han är inte alls troende, han råkar bara vara kyrkvaktmästare).
Jag bröt upp från mötet 08.54 för att ta bussen och åka till Akademiska.
Kom tidigt till 92 och passade på att sminka mig, hann inte bli färdig tidigare på morgonen. Jag är så otroligt glad att jag stod inne på toaletten! Någon okänd individ på andra sidan dörren började helt sonika gråta och skrika! Jag blev rädd - jag avskyr människor som gråter - och illa berörd. Hon på andra sidan dörren (som för övrigt hette Frida, hörde jag) grät väldigt fult och hulkade fram ord som jag inte uppfattade. Jag tror inte att dem andra utanför dörren hörde vad hon sa dem heller. Några ord kunde jag i alla fall urskilja; "ni fattar ingenting". Och jag tänkte att "hur många gånger har jag inte sagt det där själv?" Det var fruktansvärt obehagligt. Jag önskade Frida åt helvete, men hon stod där ute i nära nog tio minuter och grät. Hela tiden upprepade hon de där orden. När hon försvann smög jag ut från toaletten och kände mig som ett skrämt litet barn.
Jag satt och pratade med Linda i en timme.
