Begravningsgudstjänst 29 januari 2010 för

31/12 1936 - 6/1 2010

Den 6/1-10 vid åtta-snåret på morgonen förlorade jag min mormor för alltid. Vid den tidpunkten låg jag och sov i Västerås. Väcktes ett par timmar senare av ett sms från min mor där det stod att hon inte kunde hämta upp mig om jag tog en tidigare buss än 15.00, eftersom hon skulle till mormor för att hon var dålig. Inte kunde jag ana att hon på det sättet undanhöll mig sanningen. Inte förrän på eftermiddagen fick jag veta hur det i själva verket låg till. Kanske var det klockan fem, kanske senare. Jag minns inte. Jag hade ingen uppfattning om tiden den dagen, eftersom jag ändå var djupt olycklig och förberedde mig själv på döden. Jag satt på mitt golv framför spegeln och datorn och grät floder. När mamma knackade på drog jag djupt efter andan för att lugna ner mig. Och sedan sa hon det; "mormor är död". Tårarna exploderade på nytt i mina rödgråtna ögon. Vad skulle jag göra, vad skulle jag ta vägen? Jag kunde inte ta in det. Inte riktigt. Eftersom jag är en hemsk egoist, så var det mina andra problem som i den stunden smärtade mig mest. Mormors död var ändå väntad, vi visste att det skulle ske snart - måste göra det, för hennes bästa.
Jag tror inte att det var förrän idag, under begravningen, som jag till fullo insåg att min mormor inte längre finns ibland oss. Jag ska inte påstå att jag hade en nära relation till henne, och jag var allt som oftast irriterad, arg och elak (som jag brukar vara, alltså), när vi sågs. Men ändå - jag älskade min mormor, det gjorde jag.
I kyrkbänken grät min mor där hon satt bredvid mig. Jag såg hennes tårar falla genom luften. Till höger om mig satt min bror och grät. Jag har inte sett honom gråta sedan han var liten. Det var på något sätt en lättnad, jag hade inte trott att han som är en sådan inbunden person kunde visa känslor inför andra på det viset. Men tydligen kunde han det. Någon som däremot inte kunde det var jag. Jag satt spikrak i ryggen med blicken stelt fästad på en blomsterkrans bredvid kistan. I ena handen kramade jag min snustorra näsduk, i den andra höll jag en ros. Jag lyssnade till prästens ord, jag sjöng med stadig röst i psalmerna och läste Fader vår utan att staka mig en enda gång. Sedan var det dags för avskedstagandet, alltså den stund då man reser sig med sina rosor, och i en lång rad vandrar upp till kistan, där man nedlägger sin blomma tillsammans med en sista hälsning. När jag satte foten på det första av två trappsteg upp till kistan kände jag hur min mur av självbehärskning började svikta. Det blev tjockt i halsen, och tårarna började bränna. Jag såg på blommorna längst fram (rosor och en ensam lilja) som försetts med sidenband med påskriften "Du finns i våra hjärtan, Hans, Eva och Annelie med familj". Då steg de första tårarna upp, men det var inte förrän morfar böjde sig fram, la rosen på kistan och med darrande röst yttrade orden "tack för allt, älskade Solveig", som jag började gråta på riktigt. Tårarna forsade ur mina ögon (och är på väg nu när jag skriver också), och jag torkade dem frenetiskt med näsduken. Mitt eget avsked blev en darrande viskning, som ingen utom mormor hörde.

Hur ska det bli i sommar? Hur kommer det kännas att åka till Örsingsbo, och veta att mormor aldrig kommer dit mer? Hur? Bilden ovan tog jag i somras, när Anna hade 30-års fest och mormor var hög av alla mediciner. Men hon var åtminstone livlig då, om än dock inte sig själv. Dagen efter festen satt hon där under syrenbusken när jag kom ut på morgonen för att ta ett morgondopp. Bara hon och jag var vakna. Klockan var åtta, och alla sov ruset av sig utom jag, som skulle bada bort det. Mormor tyckte om min hatt och ville pröva den, vilket hon också fick. Det resulterade i bilden.

Min mormor dog i cancer - en ovanlig form. Det fanns inget att göra. Hon hade varit sjuk länge, jag minns inte exakt när det började. Två år sedan, minst, i alla fall. Hon har varit pigg, ibland så vi trodde att hon skulle klara det, och hon har varit jätte dålig. Och nu är hon borta. Hon har gått vidare. Hon har gått ur tiden.

she had the longest blackest hair

Smarta kvinnor färgar håret svart! Och jag är ju väldigt klok, så vad har jag alltså gjort denna afton? Ja, just det. Jag har alltså gett upp den där tanken på att bli blond. Det är ju bara dumt, egentligen. Jag trivs väldigt bra i svart, även om jag tröttnar ibland. Det hör väl nästan till? Nå: med detta steg har jag dömt mig till mörkhårig resten av livet. Om jag inte sparar ut min riktiga hårfärg, eller totalt bleker sönder kalufsen. "Past the point of no return", kom jag att tänka på när jag stod där framför badrumsspegeln. Det kommer från "The Phantom of the Opera", vilken det för övrigt var år och dagar sedan jag lyssnade eller såg på. Måste nästan åtgärdas!

Jag har varit förkyld, men idag hade jag tänkt åka till skolan, för jag är i det närmaste helt frisk. Fast... jag vaknade 01.52, och var klarvaken till 04.någonting. Vid det laget var jag väldigt arg och uttråkad, och bestämde mig för att strunta i skolan och gå upp och ta en sömntablett. Gjorde så, och skrev en lapp till mamma som jag satte på min dörr för att hon inte skulle väcka mig. Där stod något om att jag inte ville åka till skolan och somna och tälja mig i tummen på träslöjden, och det tyckte hon var roligt, sa hon.
Så idag har jag varit en duktig hemmafru. Lagade till och med lunch åt mig! Kokade ihop en god soppa med vitkål, potatis och morötter. Bakade lite också - små bullar med massor av pumpafrön och solroskärnor. Och så har jag plockat disk och städat... Och inte så mycket mer.

Calling Elvis

Elvis håller mig sällskap denna lördagsmorgon. Pappa har just åkt iväg till Ramsjö för att slipa golv, och jag sitter med en lyxig latte i min hand. Inte för att jag är särskilt förtjust i det - för lite kaffesmak! - men ändå. Jag har skummad mjölk i halva glaset, och ovanpå har jag pudrat lite kanel. Det ser väldigt tjusigt ut. Jag märker av gårdagens vin en smula - knäna gör ont - så det är skönt att jag slipper göra så mycket idag. Baka lite, funderar jag på. Fixa en låttext och göra periodhäfte. Kanske tar en promenad senare när knäna blivit bättre. Och ikväll blir det bio med pappa och Sussi. Vi ska äntligen se Sherlock Holmes, det ser jag fram emot.

You're just my style

Foto: Sanna

Jag är min egen lyckas smed

Lyckan håller i sig. Jag håller på att bli rädd för mig själv, nästan! Det kan aldrig sluta väl, detta.

Sitter och glor på mig själv i pappas stora hallspegel, gillar det jag ser för ovanlighetens skull. Åh, hur kan jag ens tänka på att bleka sönder mitt hår? Det måste vara svart! Fast om jag färgar det nu så kommer jag garanterat att dampa ur och ångra mig, så jag väntar. Det var lite därför jag tog hål i örat just nu, också - för att avhålla mig från att döda håret. Inte bra att få en massa hårfärg i ett hål som ska läkas, liksom!
Jag vill att pappa ska komma hem, för när han gör det ska vi dricka Irish coffee. Jag är väldigt, väldigt sugen på det, men måste vänta en timme till. Minst. Men jag överlever nog. Ska snart äta vindruvor och läsa Sagan om de Två Tornen. Eller se på någon film, om det finns någon rolig. Och just nu lyssnar jag på min nya kärlek, dvs. Andreas Grega. Han är jätte mysig! Hade glömt honom, men såg att det stod något om hans album i UNT, så jag måste lyssna. Han var förband (kan man säga så?) åt Lars Winnerbäck, och jag gillade honom då, så att... Jätte mysig musik!

Jag skulle fika med Blomma idag, och gjorde så. Humla var också med. Jag blev lite nervös först, men det gick bra och var väldigt trevligt! Sprang på Pärla på väg till Hemköp efteråt, också kul.

Somewhere over the rainbow

Vandrar gatan fram i Sala. Kastar en blick till höger om mig, och ser en äldre herre sittandes i busskuren - han halsar ur en flaska vodka, som han håller i vänster hand. I höger har han en ölburk, och han häller i sig ur den också. Varannan gång. Vänster, höger, vänster, höger. Vodka, öl, vodka, öl. Framför fötterna har han fyra fulla kassar från Systemet. Jag betraktar en sann alkoholist, och jag lovar mig själv att aldrig, aldrig sluta så som han. Jag lovar - det kommer inte att hända.
Går vidare, och har glömt bort alkoholisten efter att ha gått en meter därifrån. Jag är fullt koncentrerad på att ta mig tvärs genom centrum för att ta hål i örat. Det är kallt och jag har bara tio minuter på mig, så jag skyndar så gott jag kan. Och hinner med råge. Håltagningen går snabbt och smärtfritt. Nu har jag en liten regnbågsskimrande plastgrej i örat, den är fin.
Möter upp mamma och Andreas på Fiskartorg, innan vi åker vidare till Åkrahallen och sedan hem.

You've got the looks, baby

Jag tror att jag är allvarligt störd i huvudet, eftersom jag hatar mitt liv för att jag är lycklig. Okej, det gör jag inte på riktigt, men det känns väldigt konstigt att må bra. Idag har jag varit glad hela dagen. Det är ett ovanligt fenomen! Okej, nu på kvällen blev jag en smula upprörd, eftersom de skor jag tänkt beställa inte fanns längre... Och så var det ju lite surt att affären där jag skulle ta hål i örat hade stängt just idag. Det får bli imorgon istället. När hela jag är full med sot... Kommer få sot i såret. Jaja. Aska är ju det renaste i världen, och sot är ju nästan samma sak. Eller något.

Fars

Pappa och jag kollar på en fars på tv4, den är faktiskt riktigt rolig. De dricker vin i den, och vi dricker vin i soffan. Alkoholisten är tillbaka!

Smide dag 3

Pappa är ute och går, och jag har ångest över att jag inte följde med, eftersom jag känner mig fet. Men jag fryser ju! Vill inte gå ut, har frusit om fötterna hela dagen, det räcker nu! Och så åt jag ju faktiskt ingen lunch, men jag är störd i huvudet, så... Åh, ge mig sprit! Eller nej, jag skojade. Jag ska ju dricka mindre, har jag bestämt. Nästan, i alla fall. Inte druckit någon alkohol på en vecka! Den ni! Antar att det inte är konstigt att en viss person tror att jag är alkoholist. Jag är faktiskt inte helt seriös.

Tillverkningen av ljusstaken går framåt. Den kommer vara färdig imorgon! Nu ska jag bara komma på nästa grej att göra. Det blir antingen en till ljusstake av något slag, eller en ljussläckare, eller mer krokar, eller ett grillspett. Det jag gjorde i våras är lite för kort för att man ska kunna grilla äpplen i min öppna spis. Och det har ju jag planerat att göra. Får se vad det blir. Kan inte bestämma mig riktigt.

Pappa tapetserade färdigt mitt rum i Ramsjö häromdagen, och jag var och kollade på det nu på eftermiddagen. Det blev väldigt bra! Jag tänkte på en fjällstuga när jag klev in där. Jätte mysigt! Alla mina smidesprylar kommer se väldigt bra ut därinne mot timmerväggen.

BLOND VS. SVART

Beslutsångesten sätter in. Vad är mitt jävla problem!?

Smidesporr - you love it

Trosor, bh, strumpbyxor och en långärmad t-shirt. Strumpor och bolero. Raggsockor, mjukisbyxor och en cardigan. Jacka, halsduk och fodrade skor. Samt en blå overall. Ja, nu är det smide som gäller, och det kräver mycket kläder! I två veckors tid skall jag tillbringa dagarna med isklumpar till fötter och upphettade händer och ansikte i en 15 grader varm smedja. Där skall jag tillverka diverse fula (fina!) prylar - såsom ljusstakar, det för dagen påbörjade projektet - och kanske dricka lite te. Trevliga framtidsutsikter!
Hittills har jag inte ådragit mig någon allvarlig skada i alla fall, inte som förra gången när en viss herre vevade runt i elden så det landade en stor bit glöd på mitt finger... Nu lider jag endast från några små blåsor i händerna, men sådant får man leva med när man är en cool och manlig smed. Jag blev lite extra manlig idag, när Jasse försåg mig med ett praktfullt helskägg! Först fick jag bara en liten Hitler-mustasch, men den växte till sig ganska fort. I gengäld så fick Jasse en väldigt fin mustasch hon också, med små krusiduller i varje ände. Och ljusstaken går det väl ganska bra med, i alla fall hoppas jag det. Fast blir den lika ful som krokarna jag åstadkom igår så blir jag lite ledsen i mina ögon.

Bild från i våras, när vi hade smide sist och tog porrbilder! Ni har aldrig sett mig så sexig.

BAD HAIR DAY

Hår. Hatar.
Mitt hår. Jag hatar.
Jag hatar. Mitt hår.
Jag hatar mitt hår.
Det har sett likadant ut i tusen år. Axellångt, med lugg som håller på att växa ut. Svart. Fan, jag kände på mig någonstans djupt inom mig att det var dumt att färga svart igen. Och det var det ju, förstås. Försöker nu tvätta ur så mycket som möjligt av färgen, så får jag se vad jag gör sedan. Det beror lite på hur mycket jag lyckas få ur. Men det går ganska bra. Har haft i inpackning tre gånger idag, vilket har försett mig med två rödbruna fläckar i underhåret, någonstans runt trakterna av öronen. Det är tur att de inte syns, för det är ingen vacker färg.
Jag saknar mitt ferrarihår! Det var fint...

Röda faran

På dagens schema stod listmålning, så det är vad jag ägnat mig åt. Jag stinker målarfärg nu, känns det som. Inte vidare värst trevligt. Har dessutom haft någon slags skum huvudvärk sedan i förmiddags, och den blev ju inte precis bättre av målandet. Fast listerna blev snygga, och jag kladdade bara litegrann på stockarna. Alltså väldigt lite. Det är bara jag som kommer se det, tror jag. Vi höll upp mina snygga röda tapeter mot väggarna också, för att få ett hum om hur det skulle se ut, och det kommer bli jätte bra! Det ser lite traditionsenligt svenskt ut, nästan, med timmer, vita lister och nästan faluröda tapeter... Sa pappa, åtminstone.
Annars så har jag promenerat idag - ja, i kylan. Det var inte så väldigt trevligt. När jag kom in efter att ha varit ute i 50 minuter, så sved det så mycket i kinder och näsa att jag aldrig varit med om något liknande! Jag trodde jag förfrusit mig, allra minst! Inte okej. Fast det hade jag ju inte, men min alla redan illröda fyllenäsa har nog blivit lite rödare ändå... Matchar tapeterna, kanske! Nej, Gud, vad hemskt!
Nu ska jag göra müsli och läsa "Sagan om Ringen".


Tillägg, kl. 23.37 :
Detta, Josefin, din idiot, visar att du ej bör hålla koll på allt, det gör dig bara upprörd. Dra lärdom utav detta!

Vidare - såg för ca. 10 minuter sedan färdigt på "Marie Antoinette", som min far efter sin visit i Sätra hade vänlighet nog att bringa tillbaka hem till mig. Och ja, naturligtvis ökade jag med detta på min lust att färga om håret, men jag är fortfarande osäker. Dock har jag redan nu vidtagit vissa åtgärder, om det skulle bli så att jag bestämmer mig för att återigen överge det svarta. Jag har använt inpackning två gånger, och mitt hår ser hemskt ut, nästan grönt. Det är inte alls trevligt.

Bella Notte

Jag har idag bevistat ytterligare en middagsbjudning, denna gång var värdinnan pappas kusin Marie. Det bjöds på tacotårta (tänk er en blandning mellan tacopaj och smörgåstårta, varm) och tre sorters kakor, samt hjortrontårta till efterrätt. Ja, tacotårtan var fin, resten kan jag dock ej uttala mig om.
Det var en tämligen långtråkig tillställning, och den jag "umgicks" mest med var hunden i huset - Bella - som hela tiden stod nedanför min stol och krävde att jag oavbrutet skulle klappa henne. Om jag slutade buffade hon på mina ben, så jag hade inte mycket till val.
Jag har alltid tyckt att det är något speciellt med att vara hos Maj-Britt och Marie, idag var inget undantag. Det känns lite högtidligt, på något sätt. Kanske för att jag bara varit där vid mer festliga tillfällen. Nu idag - med allt julpynt kvar i huset - kände jag mig som om jag tagit åtskilliga steg bakåt i tiden, som om jag hamnat någonstans runt 1940-talet. Det var själva pyntet - broderade bonader på väggarna, en ful tomte på bordet gjord av en kotte och piprensare. Julgranspyntet - flaggor i band, små korgar av näver, kristyränglar...
Tänk er Bullerbyn, och barnen åker bort på finkalas hos släktingar. Man ska sitta fint vid bordet, rak i ryggen och finklädd. Inte gå därifrån förrän alla är klara. Inte för att det är så, men lite samma känsla.
När kaffet serverades var det i små koppar med fat, och jag lovar, jag spretade duktigt med lillfingret!

Crackpot history and the Right to Lie

Sitter hemma hos pappa, ensam. Han har åkt till Ramsjö för att... någonting. Själv är jag kvar i "marktjänst", och har till uppgift att diska, dammsuga och promenera. Just nu får jag inte mycket gjort, lyssnar bara på musik jag lyssnade på förr i världen och är lite nostalgisk. För tillfället spelar jag upp Adam and the Ants, som jag även gjorde igår på bussen från Västerås. De är fantastiska! Och galna live, såg jag just på youtube. Annan musik jag betat av såhär på förmiddagen är Dir en Grey, Malice Mizer, Versailles och Dimmu Borgir, och jag inser att nej, de tillhör det förflutna. Okej, det kan vara kul att lyssna såhär ibland, men det är inte riktigt min grej längre. Möjligen Malice Mizer, fast bara albumet "Bara no Seidou".


Och eftersom jag är störd i huvudet har jag fått för mig att jag vill vara blond... Eller i alla fall så vill jag det var femte minut, ungefär. Resten av tiden vet jag inte. Jag tror att det är "Adam and the Ants" fel. För jag kopplar bara till "Marie Antoinette" när jag hör dem, och ja... Då vill jag ha sådant hår. Glodde på massa bilder från filmen inatt, för jag har fått den på hjärnan, och hade jag varit hos mamma så hade jag tittat på den.



Ny looken, kanske? Ja, tack! Så fort jag har tillgång till min film så ska jag se den hundra gånger om. Fast det är ju såhär att jag är osams med min mamma, så när det blir vet jag inte.

your kisses drive me delirious

Mitt nyårslöfte är att jag ska vara snällare - dock gäller detta i första hand endast en person. Jag ska försöka vara snällare mot er andra med, men där finns det inga garantier. Det fick räcka för i år. Kan ses såsom ett fattigt löfte, men å andra sidan så hade jag inte ett enda förra året, bara ska och ska inte. Jag skulle vilja påstå att jag lyckades tämligen bra med dessa.

Min nyårsafton var den bästa.