Begravningsgudstjänst 29 januari 2010 för

31/12 1936 - 6/1 2010

Den 6/1-10 vid åtta-snåret på morgonen förlorade jag min mormor för alltid. Vid den tidpunkten låg jag och sov i Västerås. Väcktes ett par timmar senare av ett sms från min mor där det stod att hon inte kunde hämta upp mig om jag tog en tidigare buss än 15.00, eftersom hon skulle till mormor för att hon var dålig. Inte kunde jag ana att hon på det sättet undanhöll mig sanningen. Inte förrän på eftermiddagen fick jag veta hur det i själva verket låg till. Kanske var det klockan fem, kanske senare. Jag minns inte. Jag hade ingen uppfattning om tiden den dagen, eftersom jag ändå var djupt olycklig och förberedde mig själv på döden. Jag satt på mitt golv framför spegeln och datorn och grät floder. När mamma knackade på drog jag djupt efter andan för att lugna ner mig. Och sedan sa hon det; "mormor är död". Tårarna exploderade på nytt i mina rödgråtna ögon. Vad skulle jag göra, vad skulle jag ta vägen? Jag kunde inte ta in det. Inte riktigt. Eftersom jag är en hemsk egoist, så var det mina andra problem som i den stunden smärtade mig mest. Mormors död var ändå väntad, vi visste att det skulle ske snart - måste göra det, för hennes bästa.
Jag tror inte att det var förrän idag, under begravningen, som jag till fullo insåg att min mormor inte längre finns ibland oss. Jag ska inte påstå att jag hade en nära relation till henne, och jag var allt som oftast irriterad, arg och elak (som jag brukar vara, alltså), när vi sågs. Men ändå - jag älskade min mormor, det gjorde jag.
I kyrkbänken grät min mor där hon satt bredvid mig. Jag såg hennes tårar falla genom luften. Till höger om mig satt min bror och grät. Jag har inte sett honom gråta sedan han var liten. Det var på något sätt en lättnad, jag hade inte trott att han som är en sådan inbunden person kunde visa känslor inför andra på det viset. Men tydligen kunde han det. Någon som däremot inte kunde det var jag. Jag satt spikrak i ryggen med blicken stelt fästad på en blomsterkrans bredvid kistan. I ena handen kramade jag min snustorra näsduk, i den andra höll jag en ros. Jag lyssnade till prästens ord, jag sjöng med stadig röst i psalmerna och läste Fader vår utan att staka mig en enda gång. Sedan var det dags för avskedstagandet, alltså den stund då man reser sig med sina rosor, och i en lång rad vandrar upp till kistan, där man nedlägger sin blomma tillsammans med en sista hälsning. När jag satte foten på det första av två trappsteg upp till kistan kände jag hur min mur av självbehärskning började svikta. Det blev tjockt i halsen, och tårarna började bränna. Jag såg på blommorna längst fram (rosor och en ensam lilja) som försetts med sidenband med påskriften "Du finns i våra hjärtan, Hans, Eva och Annelie med familj". Då steg de första tårarna upp, men det var inte förrän morfar böjde sig fram, la rosen på kistan och med darrande röst yttrade orden "tack för allt, älskade Solveig", som jag började gråta på riktigt. Tårarna forsade ur mina ögon (och är på väg nu när jag skriver också), och jag torkade dem frenetiskt med näsduken. Mitt eget avsked blev en darrande viskning, som ingen utom mormor hörde.

Hur ska det bli i sommar? Hur kommer det kännas att åka till Örsingsbo, och veta att mormor aldrig kommer dit mer? Hur? Bilden ovan tog jag i somras, när Anna hade 30-års fest och mormor var hög av alla mediciner. Men hon var åtminstone livlig då, om än dock inte sig själv. Dagen efter festen satt hon där under syrenbusken när jag kom ut på morgonen för att ta ett morgondopp. Bara hon och jag var vakna. Klockan var åtta, och alla sov ruset av sig utom jag, som skulle bada bort det. Mormor tyckte om min hatt och ville pröva den, vilket hon också fick. Det resulterade i bilden.

Min mormor dog i cancer - en ovanlig form. Det fanns inget att göra. Hon hade varit sjuk länge, jag minns inte exakt när det började. Två år sedan, minst, i alla fall. Hon har varit pigg, ibland så vi trodde att hon skulle klara det, och hon har varit jätte dålig. Och nu är hon borta. Hon har gått vidare. Hon har gått ur tiden.