Det är våran ettårsdag idag. Det känns så häftigt! Fantastiskt, underbart, fint... You name it! Jag menar; ett år. Det är lång tid. Fast det har ändå gått så fort. Och jag är fortfarande lika jäkla jätte kär. Mer.
I ett års tid har det funnits kärlek i mitt liv. Det känns extra bra, eftersom åren innan det varit så hemska. Och det var bara jag som fanns. Allt i min värld kretsade runt mig själv, men så dök Ville upp, och plötsligt var det han som var mitt allt.
Alltså, det var nästan så att det var något, redan andra gången vi träffades. Det gick nio dagar från det att vi först träffade varandra, tills det blev vi. Han och jag. Ville och jag.
Han har förändrat mig. Kommer ni ihåg Josefin för ett år sedan? Minus några dagar. Spinkig, miserabel brud som levde i övertygelsen om att hon skulle förbli ensam i hela sitt liv, och bli nunna, amen. Tji fick hon.
Jag hade fortfarande inte helt tagit mig ur ätstörningarna. En dag tänkte jag "nej, jag vill kunna sitta bredvid honom i soffan och se på tv och äta godis". Och så blev det. Jag kunde. Och jag gick upp i vikt utan att totalt hata mig själv. Jag accepterar min kropp, även om jag kanske inte alltid gillar den. Huvudsaken är att han gör det.
Visst, det har inte varit underbart hela tiden. Vi har bråkat, jag har varit deppig och arg, men det har alltid löst sig. Det är huvudsaken.
Ville är det bästa som någonsin kunde ha hänt mig. Det är han. Det är du.
Vi har förstås tillbringat helgen ihop. Jag lagade älgstek till middag igår, vi drack vin till. Mysigt. Köpte ett halsband jag visste att han ville ha, och gav det i present. Själv fick jag ett jätte fint armband som jag ska använda varje dag. Och vara väldigt rädd om, för det har liksom en särskild betydelse.
Stjärnfall, stjärnfallet är jag
Och du är himlen jag föll från den dag
Stjärnfall, stjärnfallet är jag
Och du är himlen för mig varje dag
Och det är alltså Richard Leo som gjort den (jag reklamar, för jag är snäll).
De spelade på samma scen som PN, så jag hängde på Johannes och kollade först på "Stäm upp, Nils-Erik". Intressant band. Mamma sa att de lät som "Isterband". Vad nu det är.
Själv drack jag irish coffee, eftersom jag inte gillar kladdkaka.
Jätte mysigt! Och snön bara fortsatte att falla. Nära nog två decimeter snö ligger därute på marken. Inte illa, även om jag nog hade föredragit att snön kom lite senare. Den har nämligen försatt både mamma och mig i julstämning, så vi har gnällt om julmusik och annat hela dagen. Förvisso plockade vi fram alla jultidningar och dylikt redan innan halloween...
