Till häst

Följde med mamma och red idag. Det var nog det bästa jag kunde gjort, tror jag. Eller det beror kanske på hur man ser det, för nu har jag ju kommit på att jag måste börja rida igen, och det är ju dyrt, så det kan bli svårt. Nåväl. Jag har alltså stiftat bekantskap med en otroligt söt liten islandshäst idag. Dögun (stavas säkert annorlunda och isländskt, men så lät det), heter hon, vilket ju inte är vidare vackert, stackars häst. Hoppas att det betyder något fint, för det är hon värd! Trots att damen börjar närma sig de tjugo (visserligen ingen ålder på en islänning) så var hon alldeles väldigt pigg, och pinnade på långt innan Amina, fjordingen som mamma är medryttare på.
Jag kände mig hemma där på Dögun. Begravde mina iskalla fingrar i hennes tjocka man och päls. Hon har redan vinterpäls som man kan begrava händerna i! Jag njöt i fulla drag av ridturen i höstkylan. Till och med iskylan som strålade in i mina fötter från stigbyglarna, var trevlig! För man fryser aldrig om fötterna på samma sätt som då, det är en speciell rida-när-det-är-kallt-kyla. Knäna blir också kalla på ett särskilt sätt.
Från Döguns rygg fick jag uppleva en fin och naturnära eftermiddag. Vi red på en fin skogsväg bland alla höstlöv, och såg inte mindre än fem älgar, varav fyra var på riktigt nära håll. Hästarna brydde sig inte nämnvärt om dem.
Jag kan inte påstå att Dögun var den mest välutbildade häst jag ridit (men inte den minsta heller), när vi skulle trava blev det mest passgång, men det gjorde inte så mycket. Lättsits hade jag blivit rekommenderad, så det blev så. Tydligen hade de haft en medryttare till Dögun för länge sedan, som krävde mycket mer av henne änn hon kunde, och sedan blev hon väldigt nervös och så. När mamma berättade det så bestämde jag mig genast för att hon skulle få passa hur mycket hon ville, jag skulle inte begära något annat, och gjorde det inte heller. Och så traskade Dögun på med öronen riktade rakt fram hela tiden, och verkade så nöjd så.
På höstlovet har jag nästan blivit lovad att få rida mer, det känns bra. Karin, som äger Amina, trodde nog att det skulle gå bra. Det är hennes grannar som äger Dögun, och de har tydligen inte tid att rida så mycket, för de har får som ska tas om hand hela tiden. Då borde de ju bara bli glada om någon vill rida, tycker jag. Det är ju synd om hästen bara ska stå. Särskilt när jag finns!