Skolan dödar mig. Dock är jag numera rätt pepp för själva utförandet (jag ska sluka eld!), men resten! Övningen, lärarna (alla är jätte dåliga), eleverna... Utan Sanna och Jasse hade jag aldrig varit med, då hade jag lagt mig sjuk i tre veckor. Vilket jag för övrigt har lust att göra ändå.
*
Mamma och jag tog en promenad runt spåret igår eftermiddag/kväll och hittade 1 ½ liter kantareller. Inte illa. Fast jag måste rensa dem idag, och det är mindre kul. Jag ska leta efter lite mer också, när jag klarat av min morgonpromenad.
Jag har följt dig sedan 2006. Vad jag vill säga nu är att svälten inte kommer att göra dig lyckligare, därför att du aldrig kommer att bli nöjd. När du gått ner till den vikten du vill ha finns det ju bara två utgångar: att man går upp igen eller går ner ÄNNU mer. Går man ner ännu mer möter man till sist något väldigt plågsamt. "Who cares" tänkte jag naivt och anorektiskt,
SvaraRaderaoch gick ner det där sista. Det blev ambulans till PIVA och BUP-avdelning, näringslösning och nära nog bältessäng. Njurarna kollapsade, jag kissade blod och jag fick bäras på bår de första två dagarna. Jag utvecklade en psykos och när de glömt näringen på någon timme började jag hallucinera. Ångest, sprutor och den förnedring tvångsvård innebär, är det dit du vill? Jag tror inte det.
Att du tänker smita undan nu igen med maten är just ett tecken på att du fortfarande är väldigt sjuk. Även om det inte står på papperet längre. Du kommer aldrig att komma undan i slutändan, det gjorde inte jag eller någon annan patient i dagens vårdsverige heller.
Det går faktiskt att bli frisk, både från ätproblem och dåligt mående och det många missar är att ordet "FRISK" inte behöver innebära att man mår dåligt/har ångest bara för att man inte har ätstörningen. Är man FRISK är man FRI och mår BRA.
Ta hand om dig på riktigt istället, och framför allt: ät.
/F