43 kg Josefin

Idag blev jag tvångsvägd av Ville. Jag har inte stått på en våg sedan jag var på ätstörningsenheten sista gången i augusti. Först ville jag inte veta, men jag kunde inte låta bli. Min dom blev 43 kg. "Så lite??" skrek mina tankar, de mer friska. "Hurra" ropade de sjuka. Två kilo neråt. Inte så mycket kanske, men ändå. Ett till ner, och jag är tillbaka till hösten -07, där det slutade första gången, när jag nästan svimmade i köket. Det känns... det känns faktiskt inte så bra.

Ville tyckte att 43 kg var hemskt lite. 50 skulle vara bra, ansåg han. "Aldrig mer än 48", sa jag, och det var faktiskt godkänt. 5 kg är inte mycket. Men det är svårt.
Jag skulle vilja ta tag i det här. På riktigt. Jag vet inte hur. Och jag kommer inte att lyckas, men jag vill. Jag vill inte vara sjuk, jag vill inte att mitt liv ska styras och förstöras av anorexi.
En gång fick jag en fin kommentar av Hanna; "...du har ett helt liv framför dig som inte alls bör handla om hur smal du kan bli, det gör dig inte lycklig, den lyckokänslan är falsk.. " Och hon har helt rätt! Du har rätt Hanna! Den är falsk! Den är ett tillfälligt rus, som man bara vill ha mer av, och sedan går det åt helvete. Och jag vet vad riktig lycka är nu. Det är att vakna bredvid den man älskar. Att fika vid ett bord med levande ljus. Att kyssas i duschen. Att bara se. Och att gå upp ett par kilo i vikt är ingenting mot bara tanken på att förlora den älskade. Jag tänker kämpa. Det har redan förstört för mig en gång. Det löste sig, men aldrig att det får hända igen.
Och jag tycker ju faktiskt att jag är ganska ful. Jag hatar fortfarande min röv och tycker att den är för stor, men det som stör mig mest just nu är min mage. Min mage är löst skinn som ser jätte äckligt ut när jag böjer mig framåt. Det är löst skinn! Jag antar att det är så för att jag har gått ner i vikt för snabbt, eller något, och det kan jag ju faktiskt göra något åt. Om jag bara klarar av det. För det är äckligt.
Jag tror att jag vägde 48 kg sommaren jag var på Gotland. Då var allt kaos, jag hatade och älskade mig själv, precis som nu. Men jag tror att jag var friskare. Och jag mådde faktiskt rätt bra, och var ändå rätt nöjd med mig själv. Ändå tvingade jag mig tillbaka till svälten. Jag hade storlek XS och fyllde ut kläderna. Nu har jag XS men fyller inte ut någonstans (bara röven). Alltså borde jag ju ändå vara smal om jag ligger på 48? På Gotland köpte jag en waspie i XS. När jag snörade den så var det ett snyggt "mellanrum" så man ser snörningen.

Använder jag den nu så kan jag snöra ihop den helt. Inget mellanrum mellan kanterna, så man ser inte den snygga snörningen, som det är meningen. Den sommaren åt jag en bit tårta på Annas kalas. Jag åt saffranspannkaka och glass och drack varm choklad med vispgrädde i Visby. Jag åt glass, choklad och blåbärspaj i Finland. Utan att må alltför dåligt över det. Det var lättare, jag var mindre sjuk då, tror jag.
Våren innan pendlade jag mellan svält och hetsätning, men det lugnade sig där på sommaren. I alla fall tycker jag mig minnas det, men jag kanske har fel.
Jag tänker försöka bli frisk - för Villes skull. Jag vill kunna sitta bredvid honom i soffan, se på en film och äta lite godis. Vill kunna säga "ja, tack" istället för "nej, det är bra" när han frågar om jag vill ha mer av något (oftast vill jag det egentligen också).
Jag läser Sophie Kinsellas "Shopaholic" böcker, och i en av dem skrattade huvudpersonen åt det patetiska i att någon mager människa som ryggade bakåt i panik som om ett par gräddbakelser kunde mörda henne (eller något liknande). Jag höll med om att det var patetiskt. Men jag hade också backat.
Jag tycker inte att det är så snyggt längre; magert. Jag fascineras av det, ja. Men det är ju faktiskt ganska fult. Och, som jag tänkte en gång - ser man ett magert djur tycker man att det är hemskt. Varför gäller det inte människor också? Det är som Dita von Teese man borde se ut. Lagom.