Livet

Börjar dagen med en lyxig äggmacka och Per Morbergs kokbok. Jag tror att jag är lite kär i Per Morberg. Jag tror att jag alltid har varit lite kär i Per Morberg. Jag tror att jag vill vara som Per Morberg.
Natten var lång. Jag sov oroligt. Stressad sömn. Var ledsen och stressad när jag gick till sängs, bestämde mig för att vara ledig idag. Jag undrar när jag kommer bryta ihop och gå in i en vägg? Jag är för sjuk för att stressa. Mitt pendlande gör att det blir konstigt med maten, med mina mattider, det ger mig ångest. Mycket ångest. Jag äter för lite, men... Men. Jag får ångest av det också. Och jag får ångest när jag äter. Igår hade jag det hela dagen. Kände mig hemsk. Äcklig och fet. 40 minuters promenad hjälpte inte. Idag är bättre, men idag kommer att bli konstigt. Ikväll. Sen middag, och då blir det ångest med STORA BOKSTÄVER. Jag hatar det. Jag önskar att jag var som pappa.
Borde vara lycklig, varför är jag inte det?
Ibland känns det så underbart. Då känns det som om jag lyser. Som om alla människor kan se det. Jag kan gå runt hemma och bara fånle. Måste kolla i spegeln om det syns hur kär och lycklig jag är. Jag tycker att det måste synas. Ser ni det?
Jag önskar att jag alltid kände det så. Allt är stressens fel. Jag är för sjuk för att stressa och pendla! Jag är sjuk, jag kan se och veta och erkänna det. Hur får man insomningstabletter? Går man till vårdcentralen och säger, "hej, jag kan inte sova på nätterna, jag ser bara buss-och tågtidtabeller framför ögonen, ge mig tabletter"? Jag önskar att jag levde förr i världen. Jag kommer bryta ihop snart. Lägga av. Pang boom. Krascha i systemet och ramla i bitar. Somna i skolan och sova, sova, sova. Min kropp går sönder. Jag dricker för mycket. Undrar hur mina inre organ ser ut? Hur mina värden ser ut. Vill nog inte testa. När jag springer känns det fel i mina knän. Det piper i lungorna.
Jag får ångest av att dricka ett glas mjölk, för det känns så onyttigt. Jag kan hälla i mig en halv flaska rödvin utan att det gör mig ett dugg. Jag kan dricka irish coffee, men inte äta glass.
Jag är hemma för att sjunga och skriva låttext. Jag gör inget av det. Jag ska sjunga om en stund. Jag kommer inte skriva låttext, bara försöka. Jag struntar i om jag får skäll. Jag kan ju inte. Måste vara klar med allt till tre någon gång, då åker jag härifrån. Vill inte. Ska till Västerås. Vill inte. Ska repa, vill inte. Spelning på lördag. Eller är det fredag? Jag minns inte. Är inte ett dugg peppad, förhoppningsvis blir jag. Borde inte vara med i bandet, jag har aldrig varit såhär stressad tidigare.
Jag önskar att jag hade råd att resa någonstans. Bo utomlands ett halvår, slippa stressa och pendla. Jag önskar att jag åtminstone kunde bo på ett enda ställe. Jag vill bo här, hos pappa. Det är det jobbigaste, tror jag. Att jag inte själv får välja vart jag ska bo, vart mitt hem är. Jag är inte som min bror. Jag får dåligt samvete om jag stannar för länge på det ena eller det andra stället. Mer ångest. Kan inte bo hos mamma, då tycker jag synd om pappa, och det är extra jobbigt att ta sig till skolan. Kan inte bo hos pappa, för då har mamma inte råd att bo i Sätra, och det är extra jobbigt att ta sig till Västerås. Pappa säger att jag ska tänka på mig själv, och strunta i honom och mamma, men jag har svårt att göra så. Får dåligt samvete av att vara hos Ville också. Snylta, äta deras mat. Mer ångest. Äter lite, känner mig oartig, otacksam.
Varför är det så svårt att leva? Och ändå är det lättare nu, eftersom de där stunderna av salig lycka finns. Eftersom Ville finns. Nu tänker jag på honom och ler.