Jag går genom brunnsområdet på väg hem från bussen. Där är tomt och dött, inte en människa syns till. Jag är trött och hungrig och mina lårmuskler värker. Men jag är glad - mycket glad, och när jag slår upp locket till postlådan och där finner en splitterny tidning som är min, bara min... Då händer det något. Jag förstår ännu inte varför det gjorde mig så lycklig, men på de återstående ca 200 m hem så går jag och ler. Jag vänder ansiktet upp mot himlen och trycker min tidning hårt mot bröstet. Livet känns ljust och underbart, jag tänker på Ville, på min väntande lunch, på tidningen i min famn. Allt är en enda harmonisk (men kanske absurd?) lyckokänsla. Det känns galet - är det verkligen jag som mår såhär bra? Jag måste känna efter - men jo, det är jag.
Lyckokänslan håller i sig. När jag och mamma är ute och plockar björkris till påskpynt så spelar det ingen roll att jag trampar genom snön och ner i ett vattenfyllt dike. Det spelar ingen roll att mina fötter snabbt efter det förvandlas till iskalla klumpar som gör oerhört ont att gå på - jag är fortfarande lycklig. Jag känner mig som ett barn där jag struttar runt i snön och plockar kvistar, och jag blir barnsligt förtjust när jag ser årets första snödroppar i backen vid ett övergivet hus.
Hemma värmer jag mina isfötter i duschen, smörjer in dem och drar på mig mormors gamla raggsockor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar