Jag kom till stationen nio, och gick direkt in på Järnvägscaféet där jag beställde en sådan här:
Blev sittande i en timmes tid och läste och tittade på konst, innan jag gick vidare till ungdomsmottagningen. Solen sken och värmde ute. Jag drog på mig mina solglasögon och njöt av livet. Först gick jag fel; det visade sig att ungdomsmottagningen inte alls låg vid vårdcentralen, utan mitt i stan, mittemot "Rulles färghandel". Jag gick dit. Njöt mera av solen, och försökte i största möjliga mån undvika att gå i skugga. Jag hittade fram i tid och fick prata med en väldigt trevlig människa som skrev ihop en journal om mig innan hon skrev ut Neovletta. Glad och tillfreds gick jag därifrån och mot Apoteket. Gjorde några stopp på vägen - tittade in en sväng på Lindex och H&M. Sedan köpte jag mina p-piller, gick tillbaka till stationen och tog bussen till Västerås. Eftersom det var så fint väder, gick jag av en hållplats tidigare än jag brukar, så jag fick promenera lite.
Ville öppnade när jag plingade och kysste mig. Jag log. Sedan tog jag den första tabletten och en banan, och vi drog ner på stan.
På natten mådde jag illa, men jag tänkte inte så mycket på det. Försökte ignorera, bara. Fast på lördags morgonen bröt helvetet lös. Det kändes som om jag hade migrän, jag mådde illa och hade ont i hela kroppen. Det var jobbigt att andas. När Ville gick iväg för att dricka vatten, och jag snabbt kastade mig efter min väska för att få tag i hans presenter, så svindlade det för mina ögon, och jag hade svårt att hålla mig upprätt. När vi duschade hade jag andningssvårigheter igen, och jag var tvungen att luta mig mot väggen för att inte ramla omkull. Tänkte att frukost skulle vara bra, så jag åt fast jag mådde illa. Det var lyxfrukost och alla åt samtidigt, eftersom Ville fyllde år. 22 år. Han öppnade presenter och jag åt havrefras med mjölk.
Vi gjorde oss i ordning för att ta bandbilder sedan, och jag kände mig bättre efter att ha fått litegrann till livs. Men det blev sämre. När vi skulle gå ner på stan för att hitta ett linne till Ville så gjorde huvudet ont igen, och jag förstod inte hur jag skulle kunna klara av att vistas ute i solskenet. Kom ihåg solglasögonen i väskan och drog på mig dem, men var väldigt matt. Det gjorde ont i hela kroppen att gå, och det gick inte snabbt. Jag frös, och mina solisar immade igen. Allt blev värre och värre. Jag var tvungen att sitta ner i affärerna. Andningen var jobbigast. Jag var tvungen att andas genom munnen. Vi ställde in fotograferingen, och jag kände mig hemsk. Gick hem till honom igen, och jag dråsade rätt ner i sängen. Sov en timme, vaknade upp, sov en timme till. Ville åt lunch, jag klarade inte av det. Möttes av anklagelser; "sjuk på min födelsedag" och en ledsen min. Gömde mig under kudden och var arg, det var inte mitt fel. Somnade igen. Vaknade och fick sällskap i sängen en stund, innan det var dags för tårta. Det sjöngs på finska ute i köket. Jag var ledsen för att jag inte kunde vara med. Sov igen. Ville åkte till Hangaren på kvällen, och sedan gick han och Micke på en spelning med något band med någon de känner. Jag var hemma helt själv. Bara Elvis och jag i hela lägenheten. Jag läste deckare och skrämde upp mig själv, fast det bara var en Agatha Christie. Villes mamma kom hem. Vi drack te och pratade om sommarnöjen. Och sedan sov jag tills Ville kom hem och såg glad ut och luktade cheeseburgare. Han hade sprungit hela vägen från Skrapan och var kall och mysig. Jag kände mig bättre och kramade honom hårt. Vi sov.
Söndag och jag har fortfarande ont i magen, fast inte lika mycket. Ville verkar deppig, och jag sitter själv i köket och äter havregrynsgröt och läser "Mordet i prästgården". Sedan ropar han från vardagsrummet, och jag går dit och kramar. Hela dagen är seg och deppig, men vi äter tårta och Ville spelar Mario Kart. På min tårtbit fanns det en rosa fisk.
Jag åkte hem med 15.15 bussen och mamma hämtade mig i Grällsta. Jag var deppig och hade ont i magen, precis som nu. På mitt skrivbord väntade en kartong med vitaminer för hud, hår och naglar. Tog en med en gång. Imorgon ska jag ringa och säga till om de där p-pillrena och se om jag ska fortsätta med dem, eller om jag ska få nya.
Jag håller på att försvinna. Nu väger jag ännu mindre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar