Mina ögon rinner, min näsa rinner och kliar, mitt huvud är tungt och bultar diskret, min rygg går av närsomhelst - ändå vill jag inte gå och lägga mig. Jag bävar för att lägga mig i sängen. Febern har kommit tillbaka, och jag tål inte tanken på att ligga där under täcket och koka och försöka sova. Jag är redan äckligt varm, men vad kan jag göra? Öppna fönstret vore ödesdigert för både mig och min enda levande stackars krukväxt. Alltså har jag bestämt mig för att vara uppe tills jag är så trött att jag somnar så fort jag lagt mitt rödhåriga huvud på kudden. Vi får väl se om det lyckas.
Det är min fjärde dag som sjuk. Det känns som en evighet. Ändå sov jag bort hela torsdagen och halva fredagen. Underligt det där. Jag är så slut. Jag känner det som om jag skulle gå sönder, jag får visioner av mig själv där jag ramlar ner på golvet i en livlös hög. Mitt hjärta skenar, jag hostar och hostar och hostar. Och jag är väldigt... Ja, mager, faktiskt. På bara fyra dagar har väldigt mycket Josefin försvunnit. Min mage har blivit konkav igen, kinderna urgröpta - ja, ni fattar poängen. Med svarta påsar under ögonen och matt, livlös blick så ser jag ganska bedrövlig ut. Fast jag tycker om mig själv i min magra bräcklighet.
Jag ser tydligen ut som en anorektiker. Matilda frågade Björne om jag har ätstörningar, för hon tyckte tydligen att jag "såg så smal ut". Gör jag verkligen det? Folk som ser mig på stan, tex., tänker de att "hon där måste ju ha anorexi"? Är det så?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar