And She would rot. Alone. Insane.

(Hej, jag är inte glad, för jag är en elak idiot. Förlåt. Hundra gånger förlåt.)

Hej, nu ska jag lägga upp lite bilder.

Det här är jag får två år sedan. Då mådde jag väldigt dåligt. Jag pendlade mellan att hetsäta och att inte äta något alls. Varje helg var jag hemma hos Danne och Renée och drack cider blandat med vitt vin (jag gillade inte vin så mycket dåförtiden). Vi satt ute allihop, Renées åttioåriga mamma också. Vi grillade, vi lyssnade på musik och sjöng och dansade. Hela Gillberga måste ha hört oss. Vi hade jätte roligt.
Jag gick inte i skolan alls, jag mådde för dåligt för det. Istället var jag hemma och fotade och promenerade en hel del.

Och det här är jag för ett år sedan. Jag levde inte i svält precis, men ingen kan påstå att jag åt mycket, och jag åt nästan aldrig lunch. Och absolut inget onyttigt. När jag åt en ruta choklad i Finland på Valborg var det något oerhört. Men jag gick i skolan och mådde trots allt ganska bra. I det stora hela, åtminstone. Fast jag var fortfarande sjuk i ätstörningar. Tror jag slutade med mina antidepp ungefär nu, i alla fall. Jag blev så arg på dem, jag kunde inte gråta och vara ledsen, jag blev bara arg. Kunde inte känna så mycket annat.

Jag just nu då. Jag mår bra. Eller ja, jag gjorde det fram till igår runt 15.45. Innan dess har jag varit världens lyckligaste människa, och helt tillfreds med allt. Jag har lärt mig äta ungefär vad som helst och vad jag vill, även om jag fortfarande får ångest ibland. Jag har gått upp i vikt, och både hatar och gillar det (när jag ser bilden här ovan hatar jag det). Och jag har Ville att tacka för allt. Det var han som fick mig att vilja bli frisk. Nu skulle jag kunna skriva ett sju mil långt anförande om hur mycket han betyder för mig, men det blir sliskigt och låter billig kärleksroman, och dessutom är det bara han som behöver veta det sådär mer exakt.
Ja, och just det. Jag missköter skolan så det bara skriker om det. Men det är för att jag inte trivs och inte orkar pendla.