För exakt ett år sedan, åkte jag med Björne till Västerås för att provsjunga för Purple Nail. Det var kanske en vecka tidigare som jag fick förfrågan om jag kunde tänka mig att sjunga på en spelning istället för Simon - förra sångaren - som just blivit kickad. Jag accepterade.
Vi åkte med tolv-bussen. Mötte Johannes och Magne, som varit hos Christoffer, vid busshållplatsen innan vi drog. Björne rökte pipa. Vi satt i mitten av bussen.
Vi väntade på Ville - gitarristen - på stationen. Vi fick vänta länge. Björne ringde honom till slut, och han var försenad. Vi åkte till replokalen själva - och fick sitta utanför och vänta i en och en halv timme. Till slut kom vi in, tack vare någon okänd människa som också repade där. Och vi fick vänta igen, men var åtminstone varma. Vi bestämde oss för att om Ville inte dök upp inom en halvtimme så skulle vi dra. Men han kom. Sen minns jag inget förrän vi satt i studion. Bara han och jag, och jag sjöng. Det gick så himla dåligt. Skämdes, skämdes, skämdes. Ville vände sig hela tiden från datorn till mig, från mig till datorn. Han log när han såg på mig.
Hans ex dök upp, fast hon egentligen inte fick. Det roade Björne, eftersom han avskydde henne så. Han ville se hennes reaktion på mig, kanske ta en dust med henne, eftersom sådant alltid roat honom. Vet inte om de hade något meningsutbyte, men hon frågade honom om jag hade ätstörningar.
Vi flydde, Björne och jag, när jag tyckte att det fick vara nog med förödmjukelsen. Vi tog 18.05-bussen hem, hoppade på anslutningsbussen i Tomta. Jag förhörde mig diskret om Ville. Och de andra i bandet, för att Björne inte skulle genomskåda mig och fatta att jag tyckt att Ville var väldigt, väldigt snygg.
Och det var det. Jag kan ju tillägga att jag blev jätte sjuk sen. Redan några timmar efter att vi kom hem, kände jag av värsta förkylningen. Nästa morgon kände jag mig som en zombie, men följde ändå Björne till bussen. Mådde galet illa på hemvägen, drack tusen liter vatten så fort jag kom innanför dörren, och dråsade i säng. Jag sov hela dagen. Vaknade ungefär en gång i timmen och drack mer vatten - jag hade hög feber, som höll i sig i två dagar.
Under mina sjukdomsdagar, bestämdes det att jo, jag skulle vara med på den där spelningen. Jag föll för Villes smicker. Han skickade massor med sms om hur fin min röst var. En kväll pratade vi i en timme och 40 minuter.
Jag fick dessutom ett andra telefonsamtal - från hans ex. Hon ringde och skällde ut mig, samt korsförhörde mig om ifall jag var intresserad av Ville, eller tvärtom (fast det var efter mitt andra besök i Västerås). Jag blånekade, fast det var förstås den största lögnen i mitt liv.
En sista grej; förrutom att blogga, så skriver jag också dagbok (ehehehe). Det har jag gjort i hela mitt arma liv. Jag har förvisso eldat upp alla mellan ca. 12-14 års ålder, men i alla fall.
Jag skrev i den efter att jag varit i Västerås. Inte mycket. Bara att min sång var hemsk och att jag skämdes, och att "Ville - gitarristen - var snygg/söt/någonting. Såg bra ut."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar