Står i mörkret och lyssnar på Negative. Mimar till Neon Rain för att äntligen lära mig texten. Fryser. Fryser, fryser, fryser. Hatar mina converse. Mina tår är isbitar fast jag har dubbla strumpor. Min halsduk blir äcklig av att jag andas i den. Står där i kanske en kvart innan bussen äntligen kommer. Lyssnar på Purple Nail och Hanzel und Gretyl.
I Sala får jag vänta 25 minuter på nästa buss. Läser Ljudet av din röst, innan jag måste gå ut igen. Fortsätter läsa på bussen. Lyssnar vidare på Hanzel und Gretyl när jag går hem till pappa. Går så fort jag kan, i takt till musiken. Månen är nästan full. En människa går framför mig på vägen och gör mig nervös. Jag antar att jag skulle kunna slå ner någon med min väska, eller sticka ut ögonen med saxen på min nyckelknippa. Innan jag kliver ut ur gatlyktornas sken och in på den icke-upplysta grusvägen ser jag mig om över axeln en miljon gånger. Den där människan (som jag gick om) är inte bakom mig längre, så jag vågar gå vidare. Och så är jag inne i mörkret. Det är väldigt mörkt. Mörkt. Mörker. Om jag inte lyssnat på min arga låtsas-nazi-musik hade jag blivit livrädd. Nu går jag ännu fortare (och ser läskiga skepnader överallt, som jag vet är träd, egentligen). Får nästan panik när jag ska låsa upp dörren, och skyndar mig in så fort jag kan och låser bakom mig. Är rädd för att något ska komma och rycka i dörrhandtaget, men inget händer. Tänder upp i hela huset och värmer mat och tänder i kakelugnen. Sätter igång tv'n för att det inte ska vara tyst. Äter pappas hemgjorda ärtsoppa och kollar på Famili guy.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar