Auf den Ästen in den Gräben

Frukost är det bästa målet på dagen. Idag avnjöt jag den i Västerås i min ensamhet, eftersom Ville var på arbetsförmedlingen. Jag skulle förstås egentligen varit i skolan, men en föreläsning om antivåld är ingenting för mig. Särskilt inte om den pågår från 08.30 till 12.20. Och jag är ju en elak kvinna, våld är min vän.

Fast... den här boken jag läser nu, den ger en verkligen insikt i onödigt våld. SS-soldaterna kunde fått en antivåldsföresläsning istället för mig. Skicka dit Himmler, kanske? I alla fall - boken är väldigt bra. Den är skriven av en man som överlevde i, och lyckades fly från Auschwitz. Den är hemsk. Men ytterligt fascinerande. Då och då ryser jag, eller känner mig lätt vimmelkantig åt allt det vidriga som judarna tvingades utföra. Till exempel att stå nedsjunkna till knäna i förruttnade kroppar i otaliga massgravar och gräva fram dessa med bara händerna. SS-männen som övervakade arbetet fick varsin flaska sprit varje dag för att stå ut med stanken. Av 1400 judar som arbetade i gravarna med tusentals döda var bara 300 vid liv efter arbetsdagens slut. Resten var ihjälskjutna av fulla tyskar.
Som sagt - hemskt. Ändå sträckläser man boken, jag lovar. Läs den.