vegg

För någon vecka sen kunde mina vänner på feejsbook se följande statusuppdatering från mig: 

"Stod precis och väntade på bussen när en lastbil märkt

 "djurtransport" körde förbi. Mötte blicken hos 

en ledsen gris. Aldrig sett så uppgivna ögon. :("

Tänkte en kort stund att, nej, nu ska jag bli vegetarian. Men slog liksom ur det ur huvudet. Fast det låg kvar där och gnagde. Och gnagde lite till. Så jag bestämde mig. Nu ska jag bli vegetarian. Någon slags semi, i alla fall. Jag tänker äta kött om jag blir bjuden, tänker inte förbjuda mig, så att säga. Får jag välja själv blir det dock vegetariskt. Jag vet inte om jag kommer köra vidare på det här, eller om det bara blir ett tag, jag tänker känna efter. 

Det känns som en total hel omvändning i min karaktär, och jag känner mig som något av en hycklare, men jag gör det här ärligt, och för att det känns rätt. Den där grisbilen var något slags wake up call, och den i kombination med andra grejer i mitt liv just nu, gjorde att mitt beslut känns helt rätt. 

Jag letar efter mig själv, försöker komma på vem Josefin Larsson, snart 21 år, verkligen är. Känner inte bruden bakom all depression och (gamla?) ätstörningar. Och min nya vegetariska och mer medvetna livsstil är liksom en del av processen att finna mig själv. Lite i samma stuk som att ta det lugnt med alkoholen (jag var faktiskt nykter i 5 veckor i början av sommaren). Försöker vara hälsosam och finna en balans.

Wow, jag låter såå pretentiös, men jag kan lova att alla från mitt gymnasium skrattar föraktfullt åt mig. Förutom Sanna och Jasse, då (elleeeeer?).

Nu ikväll gjorde jag kantarellbiffar. Pappa hittade receptet åt mig i någon av ICA's husmanskost-kokböcker. Tyckte det lät roligt, och eftersom jag har ett överflöd av kantareller (att kalla det här året för att bra svampår är en underdrift. Om jag säger så), så slängde jag ihop några. Blev ju jäkla gott, det. Kommer definitivt lagas igen.