Mina damer och herrar! Tillåt mig att eskortera Eder till Sala Silvergruva, år 1754.
Tillsammans med min moder vandrar jag längs vägen upp mot gruvområdet. Jag märker hur förbipasserande redan börjar kasta blickar efter mig. De första som utdelar varsin komplimang om mitt utseende är kvinnorna vid entrén. Jag ser dock förbi de båda, på den man som står i skuggan av ett träd några meter längre bort. Klädd i svart, med hög hatt över det långa håret - hopfästat i nacken medelst ett sidenband - och solfjäder i hand. Det är mitt sällskap, unge herr Björne. Vi hälsar i det närmaste med komplimanger, och spatserar tillsammans vidare längs vägen.
Redan vid drottning Christinas schakt stöter vi på bergmästare Daniel Bergenstierna, som hälsar oss välkomna, och även han lovprisar anblicken av oss. En kvinna närmar sig, som vi varnas för. Hon är pengagirig, och vi måste även hålla hårt i våra smycken. Bakom henne skymtar doktor Johannes Geraldius, en man som - tillsammans med denna kvinna, Brita Rolandsdotter - botar diverse sjukdomar och krämpor på både folk och fä.
Herr Bergenstierna låter oss veta att lite lammkött inte skulle vara helt fel, och inbjuder oss till middag i afton, samt manar oss att åse sprängningen senare. Vi tackar ja, och börjar sedan flanera runt i området.
Innan vi vet ordet av är det redan dags för sprängning, och vi följer herr bergmästare ned mot gruvhålen. Och där ser vi honom äntligen - herr Mauritz, den sköne herre på vilken jag kastar trånande blickar. Min uppmärksamhet var således inte enbart fästad vid sprängningen, även om den var spännande nog.
Efter ännu ett samtal med herr bergmästare (där han låter oss få veta att underhållningen i värdshuset börjar vid sjutiden, och att hans bord tyvärr redan är fullt, men att han skall besöka oss vid vårt om vi är där) en timme senare är det dags att bege sig hemåt.
Tillsammans med min moder vandrar jag längs vägen upp mot gruvområdet. Jag märker hur förbipasserande redan börjar kasta blickar efter mig. De första som utdelar varsin komplimang om mitt utseende är kvinnorna vid entrén. Jag ser dock förbi de båda, på den man som står i skuggan av ett träd några meter längre bort. Klädd i svart, med hög hatt över det långa håret - hopfästat i nacken medelst ett sidenband - och solfjäder i hand. Det är mitt sällskap, unge herr Björne. Vi hälsar i det närmaste med komplimanger, och spatserar tillsammans vidare längs vägen.
Redan vid drottning Christinas schakt stöter vi på bergmästare Daniel Bergenstierna, som hälsar oss välkomna, och även han lovprisar anblicken av oss. En kvinna närmar sig, som vi varnas för. Hon är pengagirig, och vi måste även hålla hårt i våra smycken. Bakom henne skymtar doktor Johannes Geraldius, en man som - tillsammans med denna kvinna, Brita Rolandsdotter - botar diverse sjukdomar och krämpor på både folk och fä.
Herr Bergenstierna låter oss veta att lite lammkött inte skulle vara helt fel, och inbjuder oss till middag i afton, samt manar oss att åse sprängningen senare. Vi tackar ja, och börjar sedan flanera runt i området.
Innan vi vet ordet av är det redan dags för sprängning, och vi följer herr bergmästare ned mot gruvhålen. Och där ser vi honom äntligen - herr Mauritz, den sköne herre på vilken jag kastar trånande blickar. Min uppmärksamhet var således inte enbart fästad vid sprängningen, även om den var spännande nog.
Efter ännu ett samtal med herr bergmästare (där han låter oss få veta att underhållningen i värdshuset börjar vid sjutiden, och att hans bord tyvärr redan är fullt, men att han skall besöka oss vid vårt om vi är där) en timme senare är det dags att bege sig hemåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar