Kris i huvudet

Åh, nej, åh, Gud, nej, vad i helvete är det som händer? Varför händer det? Varför gör jag såhär mot mig själv?

Du blir aldrig, aldrig frisk.




Jag joggade imorse, med Carl, i skolan. Uppvärmning. Jag, som kan jogga 50 meter innan jag är helt slut sprang på och sprang på. Det pep i mina lungor och jag råkade visst svälja glasbitar med frukosten. Men jag överlevde! Dock inte utan men, nu är min vad sönder, tror jag, och jag är helt mörbultad. Jag skulle behöva ett riktigt varmt bad med massor av tända ljus, rökelse och skum i mängder. Kanske ett glas vin. Eller nej, jag ska ju vara skötsam.
Jag kan glömma det badet; promenad och motion före allt. Mamma tycker inte att jag behöver/får gå mer, men jag säger bara; kul för henne då!

Jag förtvivlade i skolan och började nästan gråta (ja, på riktigt) mot Sannas axel. Jag orkar inte!



Jag tänker tillbaka lite, på förra året.
Förra året under Kulturnattsprojektet var jag svartklädd, svartsminkad och svarthårig. Och smal. Varje morgon gick jag upp 04.30 för att låtsas att jag ätit frukost och hälla i mig en mugg te. Jag slängde smörgåsar i en påse som jag gömde i mitt rum, efter ett par dagar tog jag med den där påsen in till stan och slängde den i en papperskorg. Ibland hällde jag lite fil i en skål och sköljde ur den i slasken, så att det skulle se ut som om jag ätit. Jag kunde inte ens äta frukt på morgonen, min mage fick inte se uppsvälld ut. I skolan kanske jag åt lite sallad, annars åt jag ingenting innan jag kom hem, och då blev det kanske ett äpple innan jag stack ut på en timmes promenad. Jag kom hem till en minimal middag.

Varje dag. Jag har faktiskt ingen aning om hur jag orkade, hur jag stod ut. Men ni vet, tillfredsställelsen när jag ställde mig på vågen en morgon och siffrorna 38.4 blinkade upp mot mig, det var värt allt. Men varför? Vad är det som har gått fel i mitt huvud, som gör att allt jag verkligen bryr mig om är hur pass mycket man ser av diverse ben i min kropp? Ibland önskar jag att jag aldrig beslutat mig för att "bli frisk". Ibland önskar jag att jag kunde släppa kontrollen och verkligen bli frisk. Men vad jag önskar mest av allt är att vara tillräckligt vacker. Och jag ser inte bra ut någonstans om jag kommer över 45.



Varför skriver jag all den här skiten?
Åh, haha, jag lyssnar på random musik i WMP, och just nu så satte Arcana igång, med "Cantar de Procella", och den får mig att minnas hur det var för två år sedan. Det var nästan ännu värre, fast jag aldrig kom ner till mindre än 42. Det räckte tydligen, en morgon svimmade jag nästan i köket. I alla fall, låten - jag lyssnade på den då, den hösten. Komvux-hösten, första Sjuk-hösten.

Nu ska jag ut och gå, ett par varv på spåret, skulle jag tro.