Golden Quick

Oliver är här!

ODI ET AMO

Jag har haft min enda sorgedag. Nu får jag inte vara ledsen mer. Jag ska inte knäckas av det här. Så är det. Värre har jag klarat mig genom, osv. Fast vad är felet? Egentligen? Varför duger jag aldrig?
Nåväl. Känslokall Isjungfru är mitt Nya Sanna Jag.

Blind date

Jag har dragit fram min lusekofta, så jag sitter och myser med den och en halsduk. Det var kanske inte den smartaste grejen i världen att klippa av håret nu när det går mot kallare tider. Nåväl! Jag älskar det ju. Vill man vara fin får man lida pin, som det heter.


Jaha, vad har jag gjort idag? Skola 1 ½ timme, sen slutade vi. Hem till pappa för att visa upp mig, åka till Sätra med mamma, rensa svamp. Blabla. Bara sånt, liksom. Har druckit Blind date. Inte min grej, för lite smak av gin, och ändå var min stark. Jag ska ju tröstsupa hela helgen, förstår ni, och jag började för en timme sen. Gulligt. Jag exploderar nog snart. Och så kan jag inte sova, det är väldigt roligt, tycker jag. Igår vaknade jag tjugo i tre, imorse kvart över fyra. Det är så härligt! Jag älskar mitt liv!
Jag har lånat en bärplockare och en regelsökare idag. Alltså regel som i reglar i väggarna. Ska äntligen få upp min hängstol i taket, så snart måste jag klättra på en stol. Imorgon ska jag få en taklampa, det blir också kul. Och så ska vi vandra runt på höstmarknaden i Sala. Jag hoppas lite på att hitta en väska. Och så ska vi glo i affärer, och köpa vin och mat. Roligt! Jag måste vara galen som älskar att handla på Ica! När jag har körkort och blir ivägskickad alldeles själv med en handelslapp och ett bankkort kommer jag vara hög på lycka! Och om en vecka får jag min vovve, och nu vill jag ha gin och tonic, så hej svejs!

Ett tecken från Gud fader och Jesus och Maria

Jag såg den snabbt: urnan som det stod "ta ett bibelord" på. Den var full med små lappar i olika färger. Jag stack ner handen och vevade runt ett bra tag innan jag plockade upp en grön med följande text:

"Ett nytt bud ger jag er:

att ni skall älska varandra."

Joh 13:34

Jag hoppas alla förstår att jag är väldigt ironisk. Men det var ju lite roligt!

Nu när jag har genomlidit Kulturnatten och vår eldshow är jag faktiskt en tämligen lycklig kvinna, för nästa vecka händer roliga saker. Så det så!

Kris i huvudet

Åh, nej, åh, Gud, nej, vad i helvete är det som händer? Varför händer det? Varför gör jag såhär mot mig själv?

Du blir aldrig, aldrig frisk.




Jag joggade imorse, med Carl, i skolan. Uppvärmning. Jag, som kan jogga 50 meter innan jag är helt slut sprang på och sprang på. Det pep i mina lungor och jag råkade visst svälja glasbitar med frukosten. Men jag överlevde! Dock inte utan men, nu är min vad sönder, tror jag, och jag är helt mörbultad. Jag skulle behöva ett riktigt varmt bad med massor av tända ljus, rökelse och skum i mängder. Kanske ett glas vin. Eller nej, jag ska ju vara skötsam.
Jag kan glömma det badet; promenad och motion före allt. Mamma tycker inte att jag behöver/får gå mer, men jag säger bara; kul för henne då!

Jag förtvivlade i skolan och började nästan gråta (ja, på riktigt) mot Sannas axel. Jag orkar inte!



Jag tänker tillbaka lite, på förra året.
Förra året under Kulturnattsprojektet var jag svartklädd, svartsminkad och svarthårig. Och smal. Varje morgon gick jag upp 04.30 för att låtsas att jag ätit frukost och hälla i mig en mugg te. Jag slängde smörgåsar i en påse som jag gömde i mitt rum, efter ett par dagar tog jag med den där påsen in till stan och slängde den i en papperskorg. Ibland hällde jag lite fil i en skål och sköljde ur den i slasken, så att det skulle se ut som om jag ätit. Jag kunde inte ens äta frukt på morgonen, min mage fick inte se uppsvälld ut. I skolan kanske jag åt lite sallad, annars åt jag ingenting innan jag kom hem, och då blev det kanske ett äpple innan jag stack ut på en timmes promenad. Jag kom hem till en minimal middag.

Varje dag. Jag har faktiskt ingen aning om hur jag orkade, hur jag stod ut. Men ni vet, tillfredsställelsen när jag ställde mig på vågen en morgon och siffrorna 38.4 blinkade upp mot mig, det var värt allt. Men varför? Vad är det som har gått fel i mitt huvud, som gör att allt jag verkligen bryr mig om är hur pass mycket man ser av diverse ben i min kropp? Ibland önskar jag att jag aldrig beslutat mig för att "bli frisk". Ibland önskar jag att jag kunde släppa kontrollen och verkligen bli frisk. Men vad jag önskar mest av allt är att vara tillräckligt vacker. Och jag ser inte bra ut någonstans om jag kommer över 45.



Varför skriver jag all den här skiten?
Åh, haha, jag lyssnar på random musik i WMP, och just nu så satte Arcana igång, med "Cantar de Procella", och den får mig att minnas hur det var för två år sedan. Det var nästan ännu värre, fast jag aldrig kom ner till mindre än 42. Det räckte tydligen, en morgon svimmade jag nästan i köket. I alla fall, låten - jag lyssnade på den då, den hösten. Komvux-hösten, första Sjuk-hösten.

Nu ska jag ut och gå, ett par varv på spåret, skulle jag tro.

"Denna dagen inte ett liv" II

Det har inte varit en trevlig dag. Det enda positiva med den är att jag lyckades sova till nio! Och det bara tack vara en insomningstablett vid fem, ungefär. Det var skönt att sova, jag behövde det. En annan sak jag behöver är en gin & tonic, känner jag. Efter en sådan här hemsk och traumatisk dag så tycker jag att jag kan få det. Och jag har varit sugen så länge, en vecka nästan! Nu ska jag bara hoppas på att det fortfarande finns någon kolsyra kvar i indianvattnet.

Mina skulderblad min nya favoritkroppsdel, bara så alla vet. Fast de är svåra att fånga på bild.