Fröken Mycket Stark Ätstörning

Jag tänker inte berätta vad som orsakade Den stora Ångesten, men jag kan tala om konsekvenserna.
1. Mycket stark dödslängtan
2. Långt besök på Akademiska

Det långa besöket på Akademiska var synnerligen obehagligt. Åtminstone den delen av det när jag satt i soffan nere på avdelningen och väntade när det var brandövning. En medlem ur personalen satt och spelade kort med en patient. Jag fick en föraning om hur hemskt det skulle vara att tvingas vistas där under dagarna. Jag skulle smyga iväg till toaletten, mina förrädiska klackar avslöjade mig och jag hörde genast ett "Josefin, vart ska du ta vägen?" Samtidigt som jag blev uppäten från insidan och ut av ett stort ångestmonster så svarade jag käckt att "jag ska bara uppsöka toaletten".

Linda kom tillbaka efter att ha släckt bränder och vi såg på Grey's anatomy en stund innan läkaren dök upp. Vicky, tror jag hon hette, och jag hade inte tillåtelse ge mig av därifrån innan jag träffat henne. Linda fick helt enkelt inte släppa iväg mig utan att en läkare gjort sitt utlåtande om mig när jag mådde så dåligt. Vicky var snäll och inte lika läskig som de andra läkarna. Inte stöpt ur samma form, så att säga. Hon var alltså inte sådär hemskt jobbig. Ni vet, som läkare och annat sjukhusfolk har en tendens att vara.

Jag hade ingen lust att åka hem så tidigt sen, så jag drällde runt på stan. Besökte Stadsbiblioteket och ett otal affärer innan jag gick till bussen. Och den fullkomligt översvämmades av en skolklass med sexåringar. De satt runt omkring mig, överallt, och en hade till och med fräckheten att sätta sig bredvid mig! Ledsen och arg som jag var så tyckte jag att alla barn kunde dö redan från början. När de sedan satt och pratade med mig och störde mig i mitt läsande ville jag bara slita huvudena av dem. Allihop! Med mina bara händer. Jesus är mitt vittne, amen. Barnen pratade och pratade med mig, men jag ignorerade de. Det vill säga, tills jag inte stod ut längre och fräste "men kan ni sluta prata med mig!? Herregud!!" Barnet bredvid mig blev tyst och böt sedan diskret plats med barnet i sätet framför. Det var tyst en stund innan nästa unge började prata. När jag inte svarade började han låtsas att han också läste en bok. Han härmade alla mina rörelser tills jag slängde upp ett långfinger i ansiktet på honom. Jag vet inte ens om sådana små skitungar förstår innebörden av det, men han flydde i alla fall från min sida. Ett skadeglatt hånleende från min sida, jag lade tillbaka min väska, mitt paraply och min lånade bok på sätet bredvid mig - och försjönk i min bok. Äntligen ostörd.

Efter en sådan här traumatisk dag har ni väl överseende med att jag mår fruktansvärt dåligt?